Etikettarkiv: Västsahara

23. Skeletons on the Zahara

Skeletons on the ZaharaSkeletons on the Zahara: A True Story of Survival
av Dean King
Land: Västsahara, Mauretanien*
Originalets titel: – (2004)
Översättare: –

*Jag blev lite besviken när jag började läsa boken och upptäckte att det bara var en mycket liten del som utspelade sig i det som nu är Mauretanien. Jag hade ju läst på internet att det skulle vara i Mauretanien. Och så utspelar sig i stället större delen av boken i Västsahara. Visst är det också intressant, men jag har ju redan läst om Västsahara. Nu ville jag läsa om Mauretanien!

1815 förliste ett amerikanskt handelsfartyg utanför Afrikas kust. Området mellan Kanarieöarna och fastlandet kan visst vara ganska förrädiskt. Och att fastlandet här är öken gör de hela ännu mer riskfyllt. Man måste lämna sitt sjunkande skepp, men det är omöjligt att överleva på land. Det saknas skydd för den brännande solen. Man har bara den mat och dryck man har lyckats bärga från skeppet, och ingen chans att hitta mer. Bebyggelse saknas, men man kan möjligen stöta ihop med en grupp nomader. Då tillkommer ju problemet att alla sjömän vid den här tiden var övertygade om att befolkningen i Sahara var kannibaler.

”Skeletons on the Zahara” är baserad på bl.a. kapten James Rileys bok om sina upplevelser. Den ska ha varit väldigt populär i USA under 1800-talet. Även en av besättningsmännen, Archibald Robbins, gav ut en bok om vad som hänt. Det var för övrigt han som gjorde en avstickare längre söderut, in i vad som nu är Mauretanien.(Här fanns miserabla fiskebyar. Det är i stort sett allt vi får veta.)

Att säga att han gjorde en avstickare är kanske fel, ingen av amerikanerna hade särskilt mycket att säga till om när det gällde vart de skulle eller vad som skulle hända dem. Efter några dagars extrem uttorkning – det beskrivs i detalj hur detta påverkade deras kroppar och mentala hälsa, både enligt Rileys egen krönika och vad modern vetenskap känner till – valde de att överlämna sig till en karavan och blev då slavar. Det fanns inget utrymme för välgörenhet i öknen. Dyker det upp tolv personer helt plötsligt behöver man veta att det är lönt att ge dem mat och vatten. Inte för att någon av dem fick så mycket av det ändå. Och de såldes och byttes mellan olika ägare och gruppen splittrades.

Hade de lidit skeppsbrott längre söderut hade de genast förts till en stor hamnstad, för där var det allmänt känt att en lösensumma betalades för kristna sjömän som gjorde det lönt att lämna in dem i stället för att de skulle hamna i slaveri. I Sahara fanns ingen sådan rutin. Riley fick i stället påstå att han kände den brittiske konsuln i Essaouira i Marocko och att denne skulle betala rejält om Riley och hans besättning fördes dit. Riley ägdes av Sidi Hamet, som lovade att göra sitt bästa för att genomföra detta. Men han motarbetades i sin tur av släktingar som ville göra en snabb vinst. Men Riley och Hamet hade hunnit utveckla någon sorts vänskap, som gjorde att Hamet ändå försökte sig på att överlista sina släktingar. För att vara helt ärlig så hängde jag inte med i alla listiga manövrar hit och dit …

Ja, vi vet ju att Riley skrev en bok senare, så det måste ju ha gått bra för honom. Men hur gick det med de andra? Riley kände fortfarande ett ansvar för dem – han hade ju varit deras kapten. Inte minst för femtonårige Horace Savage, som Riley hade tagit sig an lite extra efter att pojkens far omkommit på sjön. Och det är ju inte bara det här med att de är slavar och man inte vet om någon av dem kommer säljas till någon med andra planer för dem. Det är också de fysiska umbärandena, som är så extrema att man inte tror att någon kan utsättas för det och fortfarande vara vid liv. Det är det här titelns skelett syftar på.

Texten flyter ju inte alls på som i en roman, men det är ändå ganska spännande läsning. Även om det handlade om fel land. Och man får verkligen klart för sig vilken utmaning det är att leva i öknen, genom att man får se hur det går om man inte är förberedd och inte känner till naturen.

Hejdå Västsahara

Jag antar att det har att göra med att Västsahara inte är en självständig stat som det enda man egentligen hör om det handlar om dess status. Men nu har jag också fått läsa lite om dess historia, natur, djurliv och befolkning. Mycket intressant, även om den ena boken bara delvis utspelade sig i landet.

Böckerna jag läste var ”Pojken som levde med strutsar” av Monica Zak och ”See How Much I Love You” av Luis Leante, och ska jag bara rekommendera en så får det nog bli ”See How Much I Love You”. Åtminstone om den som ber om en rekommendation är vuxen.

Uppdatering 4/12: Det visade sig att ”Skeletons on the Zahara” av Dean King till större delen utspelade sig i Västsahara, så den måste också nämnas här.

22. See How Much I Love You

See How Much I Love YouSee How Much I Love You
av Luis Leante
Land: Västsahara
Originalets titel: Mira si yo te querré (2007)
Översättare: Martin Schifino

”See How Much I Love You” utspelar sig inte bara i Västsahara utan även i Spanien och Algeriet, men ibland får man bara hålla till godo med vad man hittar.

I mitten av 70-talet träffas Montse och Santiago i Barcelona och upplever en intensiv kärlekshistoria. Fast det tar slut lika snabbt och Montse gör klart att hon aldrig vill se Santiago igen. Santiago blir sårad och när han blir inkallad till sin militärtjänstgöring ansöker han om att få göra den så långt bort från Barcelona det bara går, i kolonin Spanska Sahara. I motsats till de flesta spanska soldaterna blir han intresserad av den lokala kulturen och får flera vänner bland sahrawifolket. Men snart ska mycket komma att förändras i landet, när Franco dör och flera andra länder är intresserade av att ta över kolonin.

Många år senare arbetar Montse som läkare och har nyligen separerat från sin make. Santiago är ett sedan länge avslutat kapitel, hon fick veta att han dog 1975. Men helt oväntat upptäcker hon något som tyder på att Santiago inte alls dog då, utan han kanske rent av fortfarande lever i Västsahara eller i flyktinglägren i Algeriet. Borde hon resa dit och försöka få tag i honom?

När jag läste beskrivningen av romanen, något i den här stilen, så föreställde jag mig något lite mer feelgood än vad den faktiskt var. Att läsa om Montses och Santis sommar i Barcelona var mysigt förstås, men resten av boken var annorlunda. Det kanske man ska vara tacksam över förstås. Det är ju ändå ett krig som utkämpas (på 70-talet) och en situation som fortfarande inte är löst. Det är visserligen inte det boken handlar om egentligen, det utgör ju bara en bakgrund, framför allt till historien om Santiago. Men man kan ju inte helt bortse från vad som händer omkring honom. Självklart påverkas han.

Handlingen berättas inte kronologiskt och är så smart ordnad att spänningen är på topp fram till de allra sista sidorna. Inte förrän då faller allt på plats. Fast jag tyckte att det var en del saker som aldrig riktigt föll på plats. Precis i början är Montse inspärrad i ett skjul i öknen tillsammans med flera andra kvinnor och hon gör sig beredd att fly. Man får visserligen reda på hur hon hamnade där, men inte varför. Är det helt normalt att plötsligt bli kidnappad när man reser till Sahara? Fast i så fall kunde det ju ha nämnts något om det i boken. Nu kändes det som en händelse som konstruerats enbart för att ge boken en actionfylld början.

Klart läsvärd roman i alla fall. Inte bara för att den beskriver platser som inte är så vanliga att läsa om. (Och Barcelona förstås, men det är ingen brist på böcker som utspelar sig i Barcelona.) Men jag tyckte faktiskt att miljöbeskrivningarna var bra. Det var lätt att föreställa sig platserna.

21. Pojken som levde med strutsar

Pojken som levde med strutsarPojken som levde med strutsar
av Monica Zak
Land: Västsahara
Originalets titel: – (2001)
Översättare: –

En tvåårig pojke kommer bort från sin mamma och resten av sitt följe under en sandstorm i Sahara. Efter sandstormen är landskapet helt förändrat och man kan inte hitta platsen där han försvann. Och han kan inte ha överlevt länge, det är ingen idé att leta.

Men Hadara hittas av ett strutspar som bestämmer sig för att ta hand om honom som om han var deras egen unge. Han gör en hel del saker som strutsar inte förstår sig på, han är relativt långsam och det är konstigt att han aldrig verkar bli fullvuxen. Men å andra sidan kan han göra mycket med sina händer som en struts inte klarar, som att befria strutsungar som har trasslat in sig i snår.

Så småningom börjar Hadara dock ställa frågor som hans föräldrar inte kan eller vill svara på. Varför ser han inte ut som de andra strutsarna till exempel? Varför har han otydliga minnen som inte verkar ha med strutsarnas liv att göra? Samtidigt har folk fått nys om att det lär leva en pojke med strutsar i öknen och man funderar på hur de ska utnyttja en sådan sensation. Pojken måste fångas in förstås, och det ska göras film och skrivas böcker om hur han anpassas till civilisationen. Om detta vet Hadara inget, han tror att han lever tryggt hos sin strutsfamilj.

Spännande bok med stark Djungelbokskänsla. I ett efterord berättas också om hur författaren träffade Hadaras son i ett västsahariskt flyktingläger i Algeriet. Det verkar som om historien berättas som om den vore sann, men det känns ju väldigt otroligt att den faktiskt skulle vara det.

Monica Zak har skrivit ännu en bok om Hadara, ”Dansa med strutsar”.

Hej Västsahara

Dags att återvända till fastlandet efter att ha besökt öarna utanför kusten. Västsahara är kanske ingen erkänd stat (jag har aldrig riktigt förstått varför, det verkar som en ganska invecklad situation), men det är ju ändå en plats. Jag går efter kartan snarare än listor över länder.