Etikettarkiv: Tunisien

Hejdå Tunisien

Efter att ha läst fyra böcker om Tunisien tar jag nu adjö av landet. Jag har fascinerats och äcklats av Flauberts skildring av det gamla Karthago i ”Salammbô” och levt med Howard Ingham i en västerländsk bubbla i Patricia Highsmiths ”The Tremor of Forgery”. Jag kom förresten att tänka på att det inte verkar (ha varit) ovanligt att spela in film i Tunisien. Ingham är ju i Tunisien för att skriva manus till en film som ska spelas in där. I det fallet ska den ju också utspela sig i Tunisien, men tydligen Tunisien fått föreställa Israel i Life of Brian och planeten Tattoine i Star Wars. Den senare är t.o.m. döpt efter en stad i närheten av en inspelningsplats, Tataouine.

Ett mer tunisiskt perspektiv på Tunisien har jag fått i två böcker om jasminrevolutionen och tiden därefter – ”Tunisian girl” av Lina Ben Mhenni och ”Det här är vår tid” av Fanny Härgestam.

De böcker jag tyckte bäst om var ”The Tremor of Forgery” och ”Det här är vår tid”.

”Vistelsen” i Tunisien tog längre tid än planerat (övriga länder ska förhoppningsvis klaras av snabbare) men på grund av det hann jag snappa upp flera nyhetshistorier från landet under den här tiden.

I slutet av ”Det här är vår tid”, alltså omkring våren 2014, har man börjat prata om Tunisiens nationella dialogkvartett, som skulle verka för fredliga samtal i demokratiseringsprocessen. 2015 fick de Nobels fredspris för sina insatser.

Att det var exakt fem år sedan händelserna i Tunisien som inledde den arabiska våren uppmärksammades stort i media i januari. Här är en text om hur ”Amira” i ”Det här är vår tid” har det nu. Omarbetat från förordet i pocketutgåvan, som inte är den utgåva av boken som jag läste.

Och för att avsluta med något helt annat, och för att jag gillar dinosaurier: Man upptäckte en ny urtidskrokodil (strängt talat inte en dinosaurie då) i Tunisien och den var stor som en buss!

5. Det här är vår tid

Det här är vår tidDet här är är vår tid
av Fanny Härgestam
Land: Tunisien
Originalets titel: – (2014)
Översättare: –

Hur jasminrevolutionen inleddes har jag ju läst om, men vad hände sedan? I ”Det här är vår tid” följer journalisten Fanny Härgestam fyra tunisiska kvinnor under åren 2012-2014, medan Tunisiens nya grundlag skrivs.

Tre av kvinnorna är folkvalda politiker och inblandade i arbetet med grundlagen. De tillhör tre olika partier och har olika idéer om hur grundlagen borde se ut. Meherzia Labidi var vice talman för den konstituerande församlingen och enligt hennes Wikipediaartikel har hon kallats den högst uppsatta folkvalda kvinnan i Mellanöstern. Intressant att få en så provat bild av henne som man får i den här boken. Man får inte bara följa politikerna på jobbet, utan även i hemmet. Meherzia (alla kallas för sina förnamn i boken) tillhör det islamistiska partiet Ennahda och hennes partikamrater vill gärna att muslimska värderingar ska synas i grundlagen. Många av dem har erfarenhet av förföljelse och fängslanden under Ben Ali-regimen.

Å andra sidan har vi Selma Mabrouk (Wikipedia), som representerar ett socialdemokratiskt parti och som anser att grundlagen bör vara mer sekulär och som reagerar inför formuleringar som hon tycker inte främjar jämlikhet mellan könen. Den tredje politikern, Mabrouka Mbarek (Wikipedia), tycker jag inte att jag får samma grepp om som de båda andra. Jag har inte räknat efter, men det känns som att det är färre kapitel om henne. Men det kanske helt enkelt är så att hon har varit borta från Tunisien i perioder. Både hon och Meherzia har levt i exil – Mabrouka i stort sett i hela sitt liv – och hon har man och små barn i USA.

I början tar sig alla an arbetet med tillförsikt, men det visar sig vara svårare att rösta igenom en grundlag än vad man kanske hade väntat sig. Varenda formulering vrids och vänds på för att de flesta ska kunna acceptera den. Samtidigt växer missnöjet bland befolkningen över att arbetet med grundlagen drar ut på tiden. Många tycker att det var bättre förr. Det är en turbulent tid med flera politikermord. Och arbetet och stressen sliter också på politikerna.

Långt ifrån händelsernas centrum lever den fjärde av de intervjuade kvinnorna, ”Amira”. Medan de andra ändå är överens om att det var bra att diktatorn störtades så medförde revolutionen bara elände för Amira. Hon är ointresserad av politik, men hennes man sköts till döds när han demonstrerade under revolutionen. Visserligen anar man så småningom att äktenskapet inte riktigt var någon dans på rosor, men hon har det ändå sämre nu. Hon känns som en partytjej, men nu är hon ung änka och mamma till tre barn i en liten håla som till stor del bebos av mannens släktingar som alla verkar bedöma och kritisera henne. Snacka om kontrast mot de tre politikernas liv!

Mycket intressant bok, och oväntat spännande för att handla om politiskt arbete. Jag tänker mig att Fanny Härgestam har lyckats fånga just den här perioden i Tunisiens historia. Och jag kan tänka mig att det har hänt massor sedan 2014. Inte bara bra saker, det är ju mest de dåliga som blir nyheter. Men jag har ju läst berättelser om tortyr och försvinnanden under Ben Alis regim i både den här boken och i ”Tunisian girl”, och så är det väl inte nu i alla fall?

4. Tunisian girl

Tunisian girlTunisian girl
av Lina Ben Mhenni
Land: Tunisien
Originalets titel: Tunisian Girl (2011)
Översättare: Alexandra Dumas

Idag hörde jag på radio att det är exakt fem år sedan Tunisiens diktator Ben Ali lämnade landet. Det är just den tiden som aktivisten Lina Ben Mhennis korta bok handlar om, de händelser som ledde fram till den arabiska våren 2011. Boken är baserad på hennes blogg Tunisian girl, och handlar om hur hon och många andra ägnar sig åt politiskt arbete och är med om att organisera protester med hjälp av sociala medier. De rapporterade dessutom om händelserna som vanliga nyhetsmedia inte tog upp.

På den här tiden spärrades olika webbtjänster ofta av myndigheterna, men det finns alltid fler tjänster att använda sig av. Lina Ben Mhenni blev också vid ett tillfälle av med sina datorer och andra teknikprylar. Men en del vänner bland aktivisterna råkade ännu värre ut och blev fängslade under perioder. Och så verkar det ha varit hela tiden under den regimen. Ben Mhenni berättar att hennes pappa tillbringade flera år på 70-talet i fängelse, där han blev torterad. Det politiska engagemanget har uppenbarligen gått i arv.

”Tunisian girl” kunde gott varit lite längre. Mycket intressant att läsa en text av någon som verkligen var med, men ibland tycker jag att det går lite för snabbt. Jag hade velat veta mer och ha fler detaljer.

I dagens radioinslag på P3 tyckte några ungdomar att det var bättre förr, och klagade över bristen på jobb. De funderade på att försöka ta sig över till Europa, eller kanske ansluta sig till IS. Var det bättre förr än nu? Jag har en bok kvar att läsa om Tunisien, Fanny Härgestams bok om några kvinnors liv efter revolutionen. Det ska bli intressant att se hur de ser på saken. Jag hörde förresten inte vem reportern var i dagens radioinslag, men det kan mycket väl ha varit just Fanny Härgestam. I december hörde jag ett radioinslag om en tunisisk rappare, och det var det i alla fall hon som hade gjort.

3. The Tremor of Forgery

The Tremor of ForgeThe Tremor of Forgeryry
av Patricia Highsmith
Land: Tunisien
Originalets titel: – (1969)
Översättare: –

Min jorden runt-läsning började ju inte fantastiskt, utan i stället med två böcker som jag fick kämpa mig igenom. Så skönt att den tredje visade sig vara både spännande och riktigt, riktigt bra. Det är en sådan bok där det känns som om det inte räcker att läsa den en gång. Jag kommer säkert att läsa om den så småningom, och upptäcka fler lager och detaljer. Jag kan till och med tänka mig att den är ännu bättre andra gången.

Howard Ingham är en amerikansk författare som har fått i uppdrag att skriva ett filmmanus. Filmen ska utspela sig  och filmas i Tunisien, och Ingham kommer att skriva den på plats. Filmens producent, som redan är väl förtrogen med landet, kommer också att flyga dit och samarbeta med Ingham. Men producenten dyker inte upp och tydligen är postgången inte heller den bästa för Ingham får varken besked om vad som har hänt med filmprojektet eller de utlovade breven från Ina, som han hoppas gifta sig med. Men Ingham bor relativt bekvämt i en av hotellets bungalower, och börjar skriva på en ny roman i stället för filmmanuset. Han umgås med två västerlänningar, en amerikan på hotellet som propagerar för amerikanska värderingar samt en dansk konstnär som hyr ett primitivt rum i stan.

Det är mycket som skiljer USA och Tunisien åt, inte minst det Ingham ser av våld och stölder. Hotellpersonalen håller tjuvarna borta från hotellområdet, men annars verkar det i hans ögon som att ingen bryr sig. Så när han kanske skadar eller dödar en inbrottstjuv – han vet verkligen inte hur det gick – så går han inte till polisen. Men det är kanske någon som vet vad som har hänt. Är det egentligen Inghams eget samvete som oroar honom, eller är han bara rädd att hamna i trubbel?

Intressant det här med Inghams funderingar om hur han självklart skulle ha gått till polisen om något sånt här hade hänt hemma, men här är det ju inte samma sak. Det är som att det finns en känsla av overklighet vid hela vistelsen, och en känsla av att vara avskuren från omvärlden som man kan känna igen från när man är bortrest, fast man kan väl knappast bli lika avskuren nu som på 60-talet när boken utspelar sig. Jag tänkte att så här långt brukar väl inte den känslan sträcka sig i alla fall. Men sedan tänkte jag att det kanske inte är så ovanligt med den attityden.

Även om Ingham i stort sett bara umgås med andra västerlänningar så får jag en känsla av att vara på besök i Tunisien. Och på besök i 60-talet.

2. Salammbô

SalammbôSalammbô
av Gustave Flaubert
Land: Tunisien
Originalets titel: Salammbô (1862)
Översättare: Ulf Malmén

Spännande med en gammal roman som utspelar sig i det forna Kartago. Det är vid tiden för de puniska krigen, som jag föreställer mig att alla bildade människor visste massor om på Flauberts tid. Jag vet inte något om dem, och det enda jag vet om Kartago är att vissa ansåg att det borde förstöras. ”Salammbô” utspelar sig innan Kartago faktiskt förstördes. Den enda historiska person som jag faktiskt känner till av de som är med i boken är Hannibal, men vid den här tiden är han bara ett barn och lillebror till hon som heter Salammbô. Flaubert ska ha gjort massor av research för att kunna skriva boken, men samtidigt verkar det som om det inte var ett särskilt utforskat ämne på hans tid. Jag vet inte om det stämmer, men jag tänker mig att man visste mycket om utrikespolitiken men lite om vardagslivet i Kartago.

Till en början fängslades jag av den speciella atmosfären i boken. Det hela börjar med ett gästabud, som Kartagos ledning ger för att blidka de legosoldater som har slagits på deras sida i kriget. Man har nämligen inte betalat den utlovade solden, och vill väl helst slippa göra det också. Festen känns så livlig och exotisk, att även om jag tycker att språket var tungt (men stämningsskapande!) så gick det lätt att läsa. Fast festen spårar ur. Rejält. Och efter det är det mest stridigheter och olika intriger mellan Kartago och legosoldater. Och det tyckte jag inte var så roligt att läsa om. Ibland var det något som fångade mitt intresse, till exempel de avsnitten som handlar om religionsutövning. Det är det Salammbô ägnar sig åt, att dyrka gudinnan. Och legosoldaternas anförare är helt besatt av Salammbô efter att ha sett henne på den där festen. Men mest var det strider alltså. Jag behövde lång tid för att läsa ut boken.

Det här är den blodigaste bok jag nånsin har läst. Det går väl knappt en sida utan att någon dödas på något utstuderat sätt eller kanske bara i förbigående, eller att någon blir korsfäst, eller åtminstone att man lemlästar en stackars elefant. Jag kan inte komma på något som jag har läst som har varit i närheten av våldet i ”Salammbô”.

Jag hoppas nog att ”Madame Bovary” är helt annorlunda.

Och Kartago låg alltså i det som nu är Tunisien, nära Tunis. Eller jag ska väl säga, det ligger i Tunisien. Om jag har förstått saken rätt så heter det fortfarande så. Det är inte bara ruiner, utan också en förort till Tunis.

Tunisien

Det första landet på min resa är Tunisien. Utan någon särskild anledning, det passade bara bra in i min resrutt att börja här. Och för att varför inte?

Om Tunisien vet jag i stort sett bara att man har en huvudstad vars namn är lätt att komma ihåg – Tunis. Ja, och började inte det som skulle komma att bli den arabiska våren just i Tunisien? Jasminrevolutionen, ser jag när jag kollar upp det. Och så ser jag att Tunisiens nationella dialogkvartett har tilldelats Nobels fredspris i år, ”för dess avgörande bidrag till uppbyggandet av en pluralistisk demokrati i Tunisien i kölvattnet av jasminrevolutionen 2011”. Då är det ju superaktuellt så här i början av december!

Jag vet också att det var ett terrordåd på (eller utanför?) ett museum i landet tidigare i år.

Jag föreställer mig att jag kommer veta mer om landet när jag har läst mina Tunisienböcker. Men den första av dem utspelar sig i en helt annan tid än vår egen …

Till att börja med

Det här ska bli min bokblogg nummer 2, i tillägg till Marikas bokdagbok. Den här är tänkt för ett särskilt läsprojekt, jag ska läsa mig jorden runt.

Jag började läsa redan 1 maj i år, men p.g.a. att bloggen inte har varit färdig så har det bara blivit två böcker på min färd hittills. Jag kan avslöja att den första etappen på min resa är Afrika, och det första landet är Tunisien.

Och om jag skulle råka resa någonstans i verkligheten så kommer jag nog skriva om det också. Men det blir nog inte mycket av den sortens resor, och knappast lika spännande resmål som i böckerna.