Etikettarkiv: Roman

53. Allt går sönder

Allt går sönder
av Chinua Achebe
Land: Nigeria
Originalets titel: Things Fall Apart (1958)
Översättare: Ebbe Linde

Okonkwos far var en vek slarver, som levde på lånade pengar och inte kunde ta hand om sin familj. Okonkwo strävar efter att vara faderns motsats, och går långt för att inte visa svaghet eller bristande manlighet. Han blir framgångsrik i sin by, men efter en händelse där Okonkwo går alldeles för långt – just på grund av sin ovilja mot att visa känslor – vänder hans lycka. När han råkar döda en annan bybo genom ett vådaskott måste han lämna byn. För att blidka gudarna måste han och hans familj leva i exil i en annan by i sju år.

Under dessa år genomgår hembyn en stor förändring. Vita missionärer dyker upp och folk börjar faktiskt ansluta sig till den här nya religionen. Till Okonkwos bestörtning även hans egen son. Hade det här varit förr i tiden hade byn inte godtagit missionärernas närvaro, men tydligen är det inte som förr.

Intressant bok, som är en modern klassiker. Den utspelar sig på 1890-talet och jag tycker att jag känner igen kulturen från ”Konkubinen” (som jag antar utspelar sig ännu tidigare). Hur byarna och familjerna är organiserade till exempel, och förhållandet till gudarna.

52. Konkubinen

Konkubinen
av Elechi Amadi
Land: Nigeria
Originalets titel: The Concubine (1966)
Översättare: Jan Ristarp

”Konkubinen” utspelar sig i en liten by i Nigeria. I vad som nu är Nigeria, kanske jag ska säga, för det här utspelar sig för länge sedan. Det här är innan européerna dök upp, innan kolonialtiden.

I centrum av berättelsen står en kvinna, Ihuoma. Oftast är det inte henne vi följer, utan snarare männen som älskar henne eller vill ha henne. Hon är mycket vacker, och också flitig, intelligent och mån om att följa traditionerna. När hon mycket tragiskt förlorar sin make vill hon egentligen inte gifta om sig. Helst vill hon bara sköta makens jordbruk, om än i mindre skala, för sina barns räkning. Det finns däremot flera män som kan tänka sig att ta henne som hustru. Men det verkar snart som om det är farligt att uppvakta Ihuoma. Är det andar eller gudar inblandade i saken?

Jag gillar att läsa om människorna i byn, deras relationer och traditioner, där det bl.a. gäller att hålla sig väl med alla gudar och i värsta fall blidka dem med olika komplicerade offer. Riktigt bra bok! Men varför den heter ”Konkubinen” begriper jag inte. Inga konkubiner här.

51. Still Waters in Niger

Still Waters in NigerStill Waters in Niger
av Kathleen Hill
Land: Niger
Originalets titel: – (1999)
Översättare: –

Jag tror inte att det här är en direkt självbiografisk bok, men det verkar vara en roman som är inspirerad av författarens egna upplevelser.

Berättaren är en amerikansk kvinna som hälsar på en av sina döttrar, Zara, som är läkare och jobbar på ett par kliniker på mindre orter i Niger. Jag tror att hon är barnläkare. Hon tar hand om sjuka och ofta undernärda barn, och man försöker också jobba förebyggande med att undervisa om barnavård.

Under besöket minns berättaren också när hennes tre döttrar var små och familjen bodde i olika afrikanska länder i flera år. Bland annat bodde de i Niger en period. Hon vill att hon och Zara uppsöka huset de bodde i och butiker och annat hon minns. Hon tänker särskilt mycket på en gång när de bodde i Niger och hon blev allvarligt sjuk. Hur har de påverkat döttrarna? Minns de? Hon reflekterar också på hurdan hennes och Zaras relation är nu.

Det händer inte mycket och det är en väldigt inåtvänd bok, men samtidigt skildras det hur livet i staden ser ut. Hur var det att bo där med tre små barn, och hur är det att besöka nu och se en av döttrarna vara så hemmastadd där. Zara har lärt sig språket bra och har lyckats lära känna folk på ett sätt som berättaren aldrig klarade under sitt år i landet. Det väcker tankar hos berättaren.

48. The Viceroy of Ouidah

The Viceroy of OuidahThe Viceroy of Ouidah
av Bruce Chatwin
Land: Benin
Originalets titel: – (1980)
Översättare: –

I ”The Viceroy of Ouidah” träffar vi den myllrande släkten da Silva. Numera är de utspridda över inte bara Benin och dess grannländer, utan på flera kontinenter. Men de möts ibland i Ouidah, för att hedra sin förfader Francisco Manoel da Silva, som kom till Ouidah från Brasilien 1812 för att arbeta med slavhandel. Hans ättlingar är numera talrika och stolta över sitt brasilianska påbrå. Det sägs att det ska ha funnits pengar … Man hoppas att Francisco Manoels vita och orimligt gamla dotter en gång ska avslöja var pengarna finns.

Apropå det ena och det andra berättas också Francisco Manoels historia och hur han med tur och skicklighet överlevde en fruktansvärd barn- och ungdom i Brasilien och så småningom kontakterna med ett ytterst lynnig kung i Afrika.

Jag hade hört så mycket bra om Bruce Chatwins böcker att jag faktiskt blev lite besviken på den här. Men det kanske inte är just den här titeln som brukar lyftas fram heller. Så jag kommer läsa fler. I synnerhet som det finns fler som passar in i det här projektet.

47. Aicha

AichaAicha
av Bene Batako
Land: Togo
Originalets titel: Aicha (2009)
Översättare: Susanne Ljung Adriansson

Jag hittade en bok som utspelar sig i Togo, av en författare från Togo. Och i svensk översättning till och med. Författaren är rent av bosatt i Sverige. Jag är alltså väldigt nöjd med valet av bok. Däremot tyckte jag tyvärr inte så bra om själva boken.

Karim kommer från en by i norra Togo, och har just återvänt dit efter att ha studerat till lärare. I byn ska dessutom hans fästmö Aicha vänta på honom. Men det visar sig att hennes föräldrar har förmått henne att i stället gifta sig med en rik man, som är betydligt äldre än henne och dessutom redan hade tre fruar.

Det här är inte Karims enda motgång i byn. Folk insisterar på att inte använda sig av modern medicin, vid att låta omskära sina döttrar och överhuvudtaget hålla fast vid gamla idéer. Men när Karim, och så småningom Aicha och andra unga i byn, lägger fram sina moderna idéer så får de snabbt genomslag. Lite för snabbt för att det ska bli en intressant historia. Både personskildringar och konflikter känns ytliga. Visst möter Karim och Aicha motstånd från vissa håll, men det ska inte mycket till för att även dessa hinder ska övervinnas. Berättelsen hade nog vunnit på att göra Karim och Aicha mindre framgångsrika i sina strävanden.

45. Förändringar

FörändringarFörändringar
av Ama Ata Aidoo
Land: Ghana
Originalets titel: Changes (1993)
Efterord: Tuzyline Jita Allan

Översättare: Boel Unnerstad

Esi och hennes man Oko har det lite knackigt i sitt äktenskap. Men när han våldtar henne är måttet rågat. Esi lämnar honom. Men hon möts inte av mycket förståelse. Hon funderar på att det inte finns någon term för en våldtäkt inom äktenskapet på något av landets språk. Borde hon inte vara glad att hennes man vill ha henne? Och är det värt att förlora sin dotter över? Eftersom både Esi och Oko jobbar är det ju smidigare att hon bor hos farmor, och med tiden träffar Esi dottern allt mer sällan.

När Esi träffar en ny man ställer sig omgivningen återigen frågande. Denna gång inte för att hon är för modern, som med skilsmässan, utan för att hon kan tänka sig att vara andra hustru till en man som redan är gift. Är det något för en modern och självständig yrkeskvinna som Esi?

Vi får även möta några andra kvinnor: en väninna, mamman och mormodern, den nye makens första fru. Så här får man ett par vinklar till på kärleken, äktenskapet och karriären, och kvinnors villkor i största allmänhet. Intressant bok, och även ett bra efterord om Ama Ata Aidoos författarskap.

43. De vackra är ännu inte födda

De vackra är ännu inte föddaDe vackra är ännu inte födda
av Ayi Kwei Armah
Land: Ghana
Originalets titel: The Beautyful Ones Are Not Yet Born (1968)
Översättare: Jan Ristarp

Från hundratals år sedan i förra boken går vi till 1960-talet och en nyligen självständigt Ghana. Den här romanen handlar om den utbredda korruptionen i landet vid den här tiden. Jag hade svårt att ta mig igenom boken, mycket för att jag inte riktigt fick någon känsla för huvudpersonen. Det enda man egentligen vet är att han, i motsats till nästan alla andra, vägrar att ta emot mutor. Ingen förstår honom, han blir impopulär bland folk som kommer till myndigheten där han jobbar och vill få sina ärenden genomförda snabbt och lätt. Hans fru och svärmor är irriterade, för familjen hade kunnat ha det så mycket bättre om mannen bara såg till att få lite lättförtjänta extrainkomster. När de ser på en av hans bekanta – som inte ens är lika begåvad som vår huvudperson – och hur han och hans fru lever lyxliv i sitt hus på en av stadens finare adresser, så svider det lite extra.

Det känns som att den här boken handlar mer om en idé än om människor. Jag blev inte så engagerad, även om det förstås också är intressant att läsa om det samhället. Det är otroligt mycket beskrivningar av sopor, ingrodd smuts och allsköns kroppsvätskor förresten. Kan tydligen tolkas som en symbol för korruptionen.

Jag gillar förresten bilden på omslaget. Det är ett konstverk av Njideka Akunyili Crosby med titeln ”’The Beautyful Ones Are Not Yet Born’ Might Not Hold True For Much Longer”. Jämför med bokens originaltitel.

41. Långt från min far

Långt från min farLångt från min far
av Véronique Tadjo
Land: Elfenbenskusten
Originalets titel: Loin de mon père (2010)
Översättare: Ragna Essén

Ännu ett land där det har varit krig nyligen. Nina har inte varit i Elfenbenskusten, sitt ena hemland, på flera år. Trots att hennes far har varit sjuk har han inte velat att hon ska komma dit. Det är dåliga tider, det finns inga jobb, och dessutom blir han väl omhändertagen av sina systrar. Bättre att Nina stannar utomlands. Men nu är han död och Nina reser hem för att ordna med begravningen.

Jag tycker att jag börjar känna igen hur det funkar med familj nu, efter alla dessa böcker från regionen. Det är ofta stora familjer, inte minst för att till exempel fastrar och kusiner verkar räknas till den närmaste familjen. I böckerna är det också extremt vanligt att ha bott utomlands, men det kan ju hända att det speglar författarens eget liv, och att författare är lite överrepresenterade bland de som har bott utomlands. I synnerhet de som blir översatta kanske. Det blir ju enklare för utländska läsare om huvudpersonen, som till exempel Nina här, återupptäcker landet efter att ha varit borta länge när det handlar om ett land som man inte är så bekant med.

Nina försöker ordna allt det praktiska som hon tycker känns rätt, men släktingarna har ofta andra idéer. Hon försöker få stöd hos sin syster, men hon får inga svar på sina mejl. Kommer systern ens att komma? Alla frågar och Nina vet inte vad hon ska svara. Samtidigt får hon veta saker om fadern som har varit allmän kännedom i resten av familjen, men som man har hållit hemliga för Nina och hennes syster.

Välskriven bok i och för sig, men jag tror inte att den kommer stanna i minnet. Det är ju knappt så jag kommer ihåg den nu.

40. Allah is Not Obliged

Allah is Not ObligedAllah is Not Obliged
av Ahmadou Kourouma
Land: Liberia
Originalets titel: Allah n’est pas obligé (2000)
Översättare: Frank Wynne

När Birahimas mamma dör, efter många års sjukdom, skickas han iväg för att bo med sin faster som ska bo någonstans i Liberia. Men i Liberia pågår ett inbördeskrig, och Birahima blir barnsoldat. Han berättar om livet som barnsoldat, hur han och hans kamrater dödar och dödas, hur de utnyttjas på alla tänkbara sätt, vidskepelsen och magin som är viktig för soldaterna (även de vuxna) och också en del om bakgrunden till konflikten. Vissa händelser känner jag igen från ”The House at Sugar Beach”, men här är de berättade på ett annat sätt. Mot slutet är Birahima i Sierra Leone, och det knyter an till några av kapitlen i ”Ancestor Stones”. Jag gillar hur det känns som om alla böcker jag läser i det här projektet är bitar av samma pussel.

Birahima är mitt i kriget, men han berättar ofta ganska raljant och utan att visa särskilt mycket känslor. Det får man i stället läsa in mellan raderna, kanske när han ibland avbryter för att han inte har lust att berätta mer om ett ämne och ”ni kan inte tvinga mig”. Ofta citerar han ordspråket som titeln är en del av. ”Allah är inte tvungen att vara rättvis i allt han gör här på jorden.”

Berättarrösten känns kanske inte riktigt som en tio-tolvårings språk, även om han säger sig använda ett antal ordböcker och ofta avbryter sig för att förklara ett ord som han menar kan vara svårt. Men det funkar för berättelsen, även om jag också menar att det var berättarens avbrott och upprepningar som gjorde att läsningen gick ganska trögt.

38. Friheten förde oss hit

Friheten förde oss hitFriheten förde oss hit
av Gunnar Ardelius
Land: Liberia
Originalets titel: – (2012)
Översättare: –

Det är 1960-tal. En svensk man får jobb vid Lamcos (Liberian American Swedish Mining Company) gruva i Liberia och flyttar dit med sin fru och deras tonårsson. Alla tre har sina problem, och de reagerar på olika sätt inför mötet med det helt främmande landet. Hektor har ju sitt jobb, men det är inte friktionsfritt. Margret hade väl hoppats på att allt skulle vara annorlunda här, men hon är ju fortfarande sig själv. Hon saknar Sverige och sin älskare, och har svårt att hitta ett sammanhang hon vill vara i bland de andra utländska fruarna i gruvsamhället. Hon verkar instabil och den hon tar ut sina aggressioner på är Ormpojken, en ung man som jobbar med att hålla farliga ormar borta från den svenska familjens tomt.

Sonen Mårten ville egentligen inte följa med till Liberia, men hittar ändå några vänner, bland annat Ormpojken. Det finns ett missnöje bland gruvarbetarna, och Mårten intresserar sig för saken. Men man får en känsla av att det mest är för att det är spännande. Det är ju inte så mycket annat som händer här. Mårten känner inte heller att det är någon större risk att delta i demonstrationer. Han är ju svensk, vad kan hända?

Intressant tid att läsa om, men det är som att något saknas i berättelsen. Att de tre familjemedlemmarna lever helt separata liv är förstås meningen, men jag skulle ändå vilja veta mera om det. Det är som att de knappt har med varandra att göra, bortsett från att de hör ihop och därför måste alla flytta med. Föräldrarna ifrågasätter visserligen det lämpliga i att sonen umgås med någon ur det egna tjänstefolket, men annars så reagerar de inte särskilt mycket på varandra. Och man kan bara ana vad Ormpojken tänker om dem egentligen.