Etikettarkiv: Reseskildring

60. Looking for Transwonderland

Looking for Transwonderland: Travels in Nigeria
av Noo Saro-Wiwa
Land: Nigeria
Originalets titel: – (2012)
Översättare: –

Noo Saro-Wiwa och hennes syskon växte upp i Storbritannien, och såg inte fram emot sina vistelser i Nigeria under loven. Nigeria var hett och saknade moderna bekvämligheter och nöjen. Det var också oroväckande – förväntades de flytta dit en dag? Efter att hennes far, författaren och aktivisten Ken Saro-Wiwa, avrättades av regimen 1995 så upphörde resorna dit.

Noo Saro-Wiwa blev journalist och bestämde sig många år senare för att göra en resa och återupptäcka landet där hon föddes. Som barn tillbringade hon oftast loven hos sina släktingar, men hennes far tog vid ett tillfälle även med henne och ett par av hennes syskon på en längre resa för att visa dem landet. I den här boken gör hon en ännu mer ambitiös rundtur och besöker många olika platser runt om i Nigeria. Jag har ju läst en hel del romaner som utspelar sig i landet nu, och det är intressant att läsa en journalistisk skildring också.

Vi får läsa om Noo Saro-Wiwas upplevelser på alla möjliga och omöjliga platser, allt från naturreservat till nedgångna nöjesfält. Vad är sig likt och vad har förändrats sedan hon var barn? Och hur förändras hennes egen syn på landet nu när hon för första gången ser det med vuxna ögon. Resan väcker också minnen, många av dem färgade av sorg efter fadern och en bror, som gick bort ung.

34. Två år i Bissau

Två år i BissauTvå år i Bissau
av Olle Ängkvist
Land: Guinea-Bissau
Originalets titel: – (1982)
Översättare: –

Det var som sagt inte enkelt att hitta en bok som utspelar sig i Guinea-Bissau. Allt jag hittade var väldigt akademiska böcker om t.ex. någon aspekt av landets näringsliv. Inte så intressant för mig. Och sedan finns det väl enstaka böcker av folk som har bott eller rest i landet, bl.a. ”Två år i Bissau” av den svenske konstnären Olle Ängkvist. Jag vet inget om konst, men jag känner igen hans namn som författaren till en barnbok om figuren Skryt-Morfar. Tydligen bodde han och hans hustru Ulla i Bissau (alltså huvudstaden i Guinea-Bissau) i två år omkring 1980, då hon jobbade där för SIDA. Boken – egentligen ett ganska tunt häfte – är utgiven av SIDA, i serien ”Jobba i U-land”.

Boken innehåller betraktelser om deras liv där, och om konst. De verkar ha passat på att resa runt och se mycket annat än bara själva Bissau, vilket är positivt för mitt projekt. Det är också gott om illustrationer, teckningar som Ängkvist gjort under vistelsen. Helst hade jag förstås velat läsa en tjock roman av en författare från Guinea-Bissau, men när det nu inte gick så är den här boken ändå inte helt fel.

24. Wer schön sein will, muss reisen

Wer schön sein will muss reisenWer schön sein will, muss reisen: Ein Selbstversuch im Land der runden Frauen
av Tine Wittler
Land: Mauretanien
Originalets titel: – (2012)
Översättare: –

Det är som sagt inte enkelt att hitta böcker som utspelar sig i Mauretanien. Men här är åtminstone en – en reseskildring, eller ett reportage, av en tysk författare och programledare. Lite otippat att hon verkar skriva rena underhållningsromaner och hålla i TV-program om inredning. Man förväntar ju sig att det ska vara någon som gör TV om politik eller kanske natur som tar sig an ett sånt här projekt. Men det vimlar ju inte direkt av sådana böcker …

”Wer schön sein will, muss reisen” verkar vara en lek med frasen ”wer schön sein will, muss leiden”, alltså ”vill man vara fin, får man lida pin”. Fast i stället blir det ”den som vill vara vacker måste resa”. Det är namnet på både den här boken och en dokumentärfilm, och boken är en dagbok om det projektet. Det skulle inte alls bli en riskfylld och stapatsfylld resa. Det började med att Wittler höll på med en roman, i vilket huvudpersonen skyller alla sina problem på sin övervikt. Som ett steg på vägen till att inse att detta inte stämmer skulle romanfiguren resa till ett land där kvinnor ska vara tjocka för att anses vackra. I Mauretanien lär det vara så, och utan att veta så mycket mer bestämmer Wittler sig för att det är dit bokens huvudperson ska resa.

Men ju mer research hon gör desto tydligare blir det att detta inte kommer bli någon roman. Mauretaniens skönhetsideal är tydligen inte så paradisiska som det kan verka. Även om de är annorlunda mot vad vi är vana vid så tar man till lika ohälsosamma metoder. Traditionellt tvångsmatas unga flickor med enorma mängder kamelmjölk för att få de rätta formerna. Numera förekommer det att kvinnor tar preparat som är till för att göda boskap, en billig men farlig metod för att gå upp i vikt. Det här måste bli ett reportage i stället, en bok och kanske även en film. Tine Wittler måste resa till Mauretanien. Och hon som tycker att en lagom äventyrlig semester är att hyra en stuga med dålig internetanslutning – i Danmark.

Hela första halvan av boken handlar om hur svårt det är att få alla tillstånd som krävs för att få göra en film i Mauretanien. Det förekommer kidnappningar av västerlänningar och tyska UD avråder bestämt från icke nödvändiga resor till landet. Parallellt med detta läser Wittler på om hur skönhetsidealen i Europa har ändrats genom tiderna, och även detta redogörs för i dagboken. Ganska intressant faktiskt.

Andra halvan av boken handlar så faktiskt om själva resan och om intervjuer med mauretanier med tyngdpunkten på skönhetsideal. En del menar att man är på väg bort från det gamla, i och med att man ser på mycket utländsk tv. Andra menar att även om det kanske är trendigt att vara smalare så tycker ju alla egentligen att det är finast med tjocka kvinnor, och att det inte kommer ändras i det långa loppet. Det verkar också råda delade meningar om hur vanligt det är med den traditionella tvångsmatningen nuförtiden. Men de flesta är överens om att farliga mediciner är ett stort problem. Man diskuterar också hur kvinnor uppfattar sig själva i landet. Med stor självkänsla, visar det sig.

Mitt under resan påbörjas förresten den arabiska våren, med demonstrationer och oroligheter i alla länder i området. Det märks även i Mauretanien, men inte i samma utsträckning som i närliggande länder.

Det är konstigt att jag hittade så få böcker om landet, men det är ju tur att någon har skrivit en i alla fall. Det kan ju hända att det hade hjälpt om jag hade kunnat fler språk förstås.