Etikettarkiv: Reportage

27. The Bad-Ass Librarians of Timbuktu

The Bad-Ass Librarians of TimbuktuThe Bad-Ass Librarians of Timbuktu: And Their Race to Save the World’s Most Precious Manuscripts
av Joshua Hammer
Land: Mali
Originalets titel: – (2016)
Översättare: –

Hur kan man motstå en bok med titeln ”The Bad-Ass Librarians of Timbuktu”? Svar: Det kan man inte.

Genom tiderna har staden Timbuktus roll som utbildningscentrum gått upp och ner. (I ”Segu” som jag läste för ett tag sedan reser en av huvudpersonerna dit för att studera någon gång på 1700-talet. Roligt när böckerna ”pratar” med varandra på det här sättet.) Under långa perioder har det varit regionens mest betydande stad ur en akademisk synvinkel. Och det finns fortfarande kvar mängder med handskrivna böcker och manuskript från den tiden. Oftast i privata samlingar. En av dessa samlingar fanns i Abdel Kader Haidaras vård, en samling som gått i arv i släkten i hundratals år (och ökats på efter hand). Inte nödvändigtvis till den äldste sonen, utan till den som den föregående innehavaren har tyckt varit bäst lämpad för uppdraget.

Ganska snart blev han värvad till ett uppdrag. Att inventera och samla in böcker från regionen. Tidigare försök hade misslyckats eftersom böckernas ägare upplevde det som att de blev bestulna och gömde undan sina samlingar. Man värderar sina boksamlingar mycket högt. Så det gällde att hitta ett system som alla kunde vara nöjda med. Och det var ju bättre för böckerna att förvaras i biblioteksmiljö. Även om klimatet är ganska torrt i Timbuktu och det är en anledning till att det ändå finns så många skrifter kvar, så är det mycket som kan skada böckerna om man förvarar dem olämpligt.

Arbetet med böckerna gick mycket bra. Tills Al Qaida erövrade norra Mali 2012, och Haidara visste att det bara var en tidsfråga innan de skulle förstöra de värdefulla böckerna. Man behövde en plan för att smuggla dem därifrån på ett diskret sätt. Och hade en kickstarter-kampanj.

Intressant bok på många sätt. Man får ju veta mycket om Malis historia, och om Al Qaidas framväxt i regionen samt om insamling och utsmuggling av gamla manuskript. Men jag hade gärna sett att det handlade mer om böckerna och bibliotekarierna och mindre om Al Qaida. Även om man förstås behöver förstå bakgrunden. Och jag visste inte mycket om Malis nutidshistoria innan och av det skälet var ju de ”tråkiga” bitarna ändå läsvärda. Efter att jag hade läst boken är det förstås som att artiklar om landet plötsligt har dykt upp. Som alltid.

24. Wer schön sein will, muss reisen

Wer schön sein will muss reisenWer schön sein will, muss reisen: Ein Selbstversuch im Land der runden Frauen
av Tine Wittler
Land: Mauretanien
Originalets titel: – (2012)
Översättare: –

Det är som sagt inte enkelt att hitta böcker som utspelar sig i Mauretanien. Men här är åtminstone en – en reseskildring, eller ett reportage, av en tysk författare och programledare. Lite otippat att hon verkar skriva rena underhållningsromaner och hålla i TV-program om inredning. Man förväntar ju sig att det ska vara någon som gör TV om politik eller kanske natur som tar sig an ett sånt här projekt. Men det vimlar ju inte direkt av sådana böcker …

”Wer schön sein will, muss reisen” verkar vara en lek med frasen ”wer schön sein will, muss leiden”, alltså ”vill man vara fin, får man lida pin”. Fast i stället blir det ”den som vill vara vacker måste resa”. Det är namnet på både den här boken och en dokumentärfilm, och boken är en dagbok om det projektet. Det skulle inte alls bli en riskfylld och stapatsfylld resa. Det började med att Wittler höll på med en roman, i vilket huvudpersonen skyller alla sina problem på sin övervikt. Som ett steg på vägen till att inse att detta inte stämmer skulle romanfiguren resa till ett land där kvinnor ska vara tjocka för att anses vackra. I Mauretanien lär det vara så, och utan att veta så mycket mer bestämmer Wittler sig för att det är dit bokens huvudperson ska resa.

Men ju mer research hon gör desto tydligare blir det att detta inte kommer bli någon roman. Mauretaniens skönhetsideal är tydligen inte så paradisiska som det kan verka. Även om de är annorlunda mot vad vi är vana vid så tar man till lika ohälsosamma metoder. Traditionellt tvångsmatas unga flickor med enorma mängder kamelmjölk för att få de rätta formerna. Numera förekommer det att kvinnor tar preparat som är till för att göda boskap, en billig men farlig metod för att gå upp i vikt. Det här måste bli ett reportage i stället, en bok och kanske även en film. Tine Wittler måste resa till Mauretanien. Och hon som tycker att en lagom äventyrlig semester är att hyra en stuga med dålig internetanslutning – i Danmark.

Hela första halvan av boken handlar om hur svårt det är att få alla tillstånd som krävs för att få göra en film i Mauretanien. Det förekommer kidnappningar av västerlänningar och tyska UD avråder bestämt från icke nödvändiga resor till landet. Parallellt med detta läser Wittler på om hur skönhetsidealen i Europa har ändrats genom tiderna, och även detta redogörs för i dagboken. Ganska intressant faktiskt.

Andra halvan av boken handlar så faktiskt om själva resan och om intervjuer med mauretanier med tyngdpunkten på skönhetsideal. En del menar att man är på väg bort från det gamla, i och med att man ser på mycket utländsk tv. Andra menar att även om det kanske är trendigt att vara smalare så tycker ju alla egentligen att det är finast med tjocka kvinnor, och att det inte kommer ändras i det långa loppet. Det verkar också råda delade meningar om hur vanligt det är med den traditionella tvångsmatningen nuförtiden. Men de flesta är överens om att farliga mediciner är ett stort problem. Man diskuterar också hur kvinnor uppfattar sig själva i landet. Med stor självkänsla, visar det sig.

Mitt under resan påbörjas förresten den arabiska våren, med demonstrationer och oroligheter i alla länder i området. Det märks även i Mauretanien, men inte i samma utsträckning som i närliggande länder.

Det är konstigt att jag hittade så få böcker om landet, men det är ju tur att någon har skrivit en i alla fall. Det kan ju hända att det hade hjälpt om jag hade kunnat fler språk förstås.

5. Det här är vår tid

Det här är vår tidDet här är är vår tid
av Fanny Härgestam
Land: Tunisien
Originalets titel: – (2014)
Översättare: –

Hur jasminrevolutionen inleddes har jag ju läst om, men vad hände sedan? I ”Det här är vår tid” följer journalisten Fanny Härgestam fyra tunisiska kvinnor under åren 2012-2014, medan Tunisiens nya grundlag skrivs.

Tre av kvinnorna är folkvalda politiker och inblandade i arbetet med grundlagen. De tillhör tre olika partier och har olika idéer om hur grundlagen borde se ut. Meherzia Labidi var vice talman för den konstituerande församlingen och enligt hennes Wikipediaartikel har hon kallats den högst uppsatta folkvalda kvinnan i Mellanöstern. Intressant att få en så provat bild av henne som man får i den här boken. Man får inte bara följa politikerna på jobbet, utan även i hemmet. Meherzia (alla kallas för sina förnamn i boken) tillhör det islamistiska partiet Ennahda och hennes partikamrater vill gärna att muslimska värderingar ska synas i grundlagen. Många av dem har erfarenhet av förföljelse och fängslanden under Ben Ali-regimen.

Å andra sidan har vi Selma Mabrouk (Wikipedia), som representerar ett socialdemokratiskt parti och som anser att grundlagen bör vara mer sekulär och som reagerar inför formuleringar som hon tycker inte främjar jämlikhet mellan könen. Den tredje politikern, Mabrouka Mbarek (Wikipedia), tycker jag inte att jag får samma grepp om som de båda andra. Jag har inte räknat efter, men det känns som att det är färre kapitel om henne. Men det kanske helt enkelt är så att hon har varit borta från Tunisien i perioder. Både hon och Meherzia har levt i exil – Mabrouka i stort sett i hela sitt liv – och hon har man och små barn i USA.

I början tar sig alla an arbetet med tillförsikt, men det visar sig vara svårare att rösta igenom en grundlag än vad man kanske hade väntat sig. Varenda formulering vrids och vänds på för att de flesta ska kunna acceptera den. Samtidigt växer missnöjet bland befolkningen över att arbetet med grundlagen drar ut på tiden. Många tycker att det var bättre förr. Det är en turbulent tid med flera politikermord. Och arbetet och stressen sliter också på politikerna.

Långt ifrån händelsernas centrum lever den fjärde av de intervjuade kvinnorna, ”Amira”. Medan de andra ändå är överens om att det var bra att diktatorn störtades så medförde revolutionen bara elände för Amira. Hon är ointresserad av politik, men hennes man sköts till döds när han demonstrerade under revolutionen. Visserligen anar man så småningom att äktenskapet inte riktigt var någon dans på rosor, men hon har det ändå sämre nu. Hon känns som en partytjej, men nu är hon ung änka och mamma till tre barn i en liten håla som till stor del bebos av mannens släktingar som alla verkar bedöma och kritisera henne. Snacka om kontrast mot de tre politikernas liv!

Mycket intressant bok, och oväntat spännande för att handla om politiskt arbete. Jag tänker mig att Fanny Härgestam har lyckats fånga just den här perioden i Tunisiens historia. Och jag kan tänka mig att det har hänt massor sedan 2014. Inte bara bra saker, det är ju mest de dåliga som blir nyheter. Men jag har ju läst berättelser om tortyr och försvinnanden under Ben Alis regim i både den här boken och i ”Tunisian girl”, och så är det väl inte nu i alla fall?

4. Tunisian girl

Tunisian girlTunisian girl
av Lina Ben Mhenni
Land: Tunisien
Originalets titel: Tunisian Girl (2011)
Översättare: Alexandra Dumas

Idag hörde jag på radio att det är exakt fem år sedan Tunisiens diktator Ben Ali lämnade landet. Det är just den tiden som aktivisten Lina Ben Mhennis korta bok handlar om, de händelser som ledde fram till den arabiska våren 2011. Boken är baserad på hennes blogg Tunisian girl, och handlar om hur hon och många andra ägnar sig åt politiskt arbete och är med om att organisera protester med hjälp av sociala medier. De rapporterade dessutom om händelserna som vanliga nyhetsmedia inte tog upp.

På den här tiden spärrades olika webbtjänster ofta av myndigheterna, men det finns alltid fler tjänster att använda sig av. Lina Ben Mhenni blev också vid ett tillfälle av med sina datorer och andra teknikprylar. Men en del vänner bland aktivisterna råkade ännu värre ut och blev fängslade under perioder. Och så verkar det ha varit hela tiden under den regimen. Ben Mhenni berättar att hennes pappa tillbringade flera år på 70-talet i fängelse, där han blev torterad. Det politiska engagemanget har uppenbarligen gått i arv.

”Tunisian girl” kunde gott varit lite längre. Mycket intressant att läsa en text av någon som verkligen var med, men ibland tycker jag att det går lite för snabbt. Jag hade velat veta mer och ha fler detaljer.

I dagens radioinslag på P3 tyckte några ungdomar att det var bättre förr, och klagade över bristen på jobb. De funderade på att försöka ta sig över till Europa, eller kanske ansluta sig till IS. Var det bättre förr än nu? Jag har en bok kvar att läsa om Tunisien, Fanny Härgestams bok om några kvinnors liv efter revolutionen. Det ska bli intressant att se hur de ser på saken. Jag hörde förresten inte vem reportern var i dagens radioinslag, men det kan mycket väl ha varit just Fanny Härgestam. I december hörde jag ett radioinslag om en tunisisk rappare, och det var det i alla fall hon som hade gjort.