Etikettarkiv: Memoarer

39. The House at Sugar Beach

The House at Sugar beachThe House at Sugar Beach
av Helene Cooper
Land: Liberia
Originalets titel: – (2008)
Översättare: –

På 1800-talet kom skepp med människor som hade varit förslavade i Amerika till Afrikas västkust för att grunda ett nytt land. Det landet blev Liberia, och amerikanerna kallades lite hånfullt för Congo People av lokalbefolkningen. I Liberia var det de som var överklassen, medan Country People levde betydlig enklare. jag vet inte alls hur det är idag, men enligt Helene Coopers bok var det så under hennes uppväxt för ett par årtionden sedan. Hennes familj var i princip kunglig. Båda hennes föräldrar hade anor till personer på de där första skeppen från Amerika, och sedan dess hade det funnits många framstående personer i deras släkter.

På 70-talet byggde Helenes föräldrar ett lyxigt hus på en plats som heter Sugar Beach. Till hennes besvikelse var det en bra bit från Monrovia, där hon hade sina kompisar och kusiner. Släktträdet är stort och invecklat, men på Sugar Beach var Helene det äldsta barnet. Och nätterna i det egna rummet blev en fasa, när hon låg i mörkret och var rädd för naturliga och övernaturliga faror. Att de dessutom hade påhälsning av tjuvar ganska ofta underlättade inte. Så hennes mamma skaffade ett fosterbarn, Eunice, som var ett par år äldre än Helene. Tydligen var det ganska vanligt, och det sågs som en fantastisk chans för barn i fattiga familjer att få en bra utbildning och ett bättre liv. Eunice gick inte i samma skola som Helene och hennes syskon, men i en nästan lika fin skola. Det var inget konstigt med det, och de var som systrar eller bästa vänner. Livet lekte och Helene hade inga allvarliga bekymmer. Det var bio och killar och kläder och semesterhus i Europa.

Men det var politisk oro i Liberia och till slut – efter flera fullständigt fruktansvärda händelser – bestämde sig familjen Cooper för att flytta till USA, där de hade släktingar och redan hade varit många gånger. Eunice var vuxen och valde att stanna kvar i Liberia för att avsluta sin utbildning. I USA levde Helene under betydligt enklare förhållanden än hon var van vid, och hon försökte glömma Liberia. Hon tyckte inte om folks reaktioner när de förstod var hon kom ifrån, de kopplade bara ihop landet med det blodiga inbördeskrig som vid det här laget pågick. Hemma i Liberia upplevde däremot Eunice kriget på nära håll.

Intressant bok om man vill lära sig lite mer om Liberia och hur det kunde vara att leva där. Annars är det väl inget mästerverk till memoar. Jag hade egentligen velat läsa mer om Eunice och hennes upplevelser, men i stället får man följa Helenes väg till journalistiken. Och allt detta är bara lite mot slutet, det mesta handlar om barndomsminnen från Sugar Beach. Vilket i och för sig var det jag uppskattade mest att läsa om. Och för mitt projekt var detta en utmärkt bok, som även ger en översikt över Liberias historia ända från tidigt 1800-tal.

36. Svart barn

Svart barnSvart barn
av Camara Laye
Land: Guinea
Originalets titel: L’Enfant noir (1953)
Översättare: Ingemar och Mikaela Leckius

”Svart barn” är en skildring av Camara Layes barn- och ungdomstid i Guinea på 30- och 40-talet. Flera skolminnen är negativa – pennalismen i skolan i hemstaden och den bristande kvaliteten på undervisningen den första tiden på gymnasiet – men i båda fallen löste sig problemen så småningom, och de allra flesta minnena är ljusa. Barndomen beskrivs som väldigt lycklig, inte minst besöken hos mormor på landet, och många händelser rent av som magiska för ett barn. När boken skrevs bodde Camara Laye i Frankrike och det vilar ett nostalgiskt skimmer över både barndom och hemland.

14. Dreams of Trespass

Dreams of TrespassDreams of Trespass: Tales of a Harem Girlhood
av Fatima Mernissi
Land: Marocko
Originalets titel: The Harem Within (1994)
Översättare: –

Fatima Mernissi var en marockansk sociolog och feminist som dog förra året. Jag läste någonstans att ”Dreams of Trespass” är skönlitterär, men det står ”memoir” på omslaget så jag får väl anta att det är det som stämmer. Den handlar i vilket fall som helst om Mernissis barndom i ett harem på 40-talet.

Först kanske man ska göra klart vad ett harem innebär, även om det är en fråga som barnet Fatima och hennes kusiner stöter och blöter utan att riktigt komma fram till ett svar. Men det man tänker sig är att det har med sex att göra. En mängd fruar, konkubiner och slavinnor som finns till för en man. Och det har funnits den sortens harem, men inte hos medelklassen i Fès på 1940-talet. Det verkar snarare handla om en viss sorts livsstil, där kvinnorna i en familj lever avskilda från omvärlden och dessutom i ett sorts kollektivt hushåll. Hos familjen Mernissi var det Fatimas pappa och farbror med varsin fru och ett antal barn var, och dessutom farmodern samt några unga ogifta manliga släktingar och ett varierande antal kvinnliga släktingar som bodde i huset under kortare eller längre perioder. Kvinnorna levde hela sina liv innanför husets murar, bortsett från korta utflykter för att gå till t.ex. hammamen (badhuset), på bio eller besöka Fatimas mormor på landet. Utflykterna var gemensamma, liksom alla måltider. (Tydligen ledde detta till fantastiska frukostar, för alla som ville ha något utöver det som bjöds var tvungen att ha med sig så det räckte till alla.)

Vid den här tiden var det ganska vanligt att inte leva haremsliv, flera av farbröderna hade flyttat med sina fruar och levde i enfamiljshushåll. Det var också Fatimas mors dröm, och hon brukade se till att arrangera tillfällen när det bara var hon, hennes man och barnen. Men en av pappans invändningar var att om det inte fanns harem, vart skulle kvinnor som frånskilda tant Habiba ta vägen? Farmodern och flera andra i haremet höll också med om att det var en livsstil som var värd att hålla fast vid. Modern och kusin Chama var helt emot. 40-talet var också en tid då man var på väg bort från mycket av det gamla. De marockanska nationalisterna förespråkade utbildning även för flickor. Och när kvinnorna gick ut på gatorna (alltså till hammamen eller på bio, med eskort) började de mer och mer bära männens ytterplagg djellaba i stället för den svårburna haïken.

Vi får också läsa om en annan sorts haremsliv, nämligen om hur Fatimas mormor levde. En av de saker som gjorde att barnens diskussioner om vad ett harem egentligen är aldrig ledde till en slutsats. Det var inte ett hus, för mormor Yasmina bodde på en gård ute på landet och där fanns inga murar. Hon red och simmade och klättrade till och med i träd helt fritt, och klädde sig för ett aktivt liv. Fast ändå begränsat, även om begränsningen här inte bestod av väggar. Morfadern hade många fruar, men det var ju inte heller en förutsättning för att det skulle räknas som ett harem för både Fatimas far och hennes farbror hade bara en fru var (som var brukligt hos deras generation).

Jag gillade verkligen den här boken. Det är smart och roligt och smarta och roliga kvinnor. De lever genom berättelser och påhittiga kusin Chama regisserar t.o.m. skådespel baserade på sagor ur ”Tusen och en natt” eller på favoritsångerskan Asmahans stormiga liv. Eller så klättrar de upp på husets högsta tak för att få rymd och avskildhet. Slutsatsen blir ändå att det är väldigt begränsande för kvinnornas utveckling att leva instängd på det här sättet. Men det var helt enkelt så här man levde i deras samhällsklass. Fast det var på väg att ändras.

Boken handlar om så mycket mer än vad jag kan skriva om här. Riktigt intressant läsning.

8. Ingenstans i min fars hus

Ingenstans i min fars husIngenstans i min fars hus
av Assia Djebar
Land: Algeriet
Originalets titel: Nulle part dans la maison de mon père (2007)
Översättare: Ingvar Rydberg

I den här boken berättar Assia Djebar om sin egen uppväxt. Först om barndomen, när lilla Fatima (Assia Djebar var en pseudonym för Fatima-Zohra Imalhayène) leder sin beslöjade mor genom gatorna till det för ett barn så mystiska badhuset. Bara några få år senare slutar modern bära slöja och går över till samma klädstil som de franska fruarna som hon umgås med. Fadern är lärare och av den bestämda uppfattningen att dottern ska få en ordentlig utbildning. Annars är ju de flesta tonårsflickor instängda i hemmet, men inte Fatima. Men Djebar tar också upp ett minne som skaver, ett tillfälle när pappan inte var så modern.

De flesta av flickorna på internatskolan är franska, spanska och maltesiska. De är ju födda i Algeriet och har levt där hela livet, men de kan inte prata arabiska. Det är inte intressant för dem. Fatima längtar efter att få läsa arabiska som ett riktigt skolämne, men det erbjuds inte på hennes linje. Hon börjar brevväxla med en pojke, mest för att han kan berätta om den förislamiska poesi som han får lära sig i sin skola verkar det som. Fast det utvecklar sig till något mer sedan. Och leder också till ett självmordsförsök. Och då verkar det som om precis allt som har hänt har lett fram till det infallet.

”Ingenstans i min fars hus” är den andra bok av Assia Djebar som jag läser i det här projektet, eller ja, överhuvudtaget. Båda ingår i hennes algeriska kvartett. Som jag förstår det är det de fyra böckerna som är översatta till svenska: ”Kärleken, kriget”, ”Sultanbrudens skugga”, ”Ett fängelse så stort” och ”Ingenstans i min fars hus”. Flera händelser i ”Ingenstans i min fars hus” nämndes också i ”Kärleken, kriget”, bland annat självmordsförsöket, men inte på samma sätt. I ”Kärleken, kriget” var det många människors erfarenheter som man fick ta del av – den spände över nästan 150 år av fransk ockupation och skildrade hur det påverkade människorna i landet. ”Ingenstans i mitt fars hus” handlar däremot bara om författaren och hennes närmaste, men fortfarande ser man hur livet påverkas av att landet inte är självständigt. Det gör visserligen att Fatima har en frihet och en utbildning som hon knappast skulle haft annars, men utbildningen är t.ex. inte på landets språk.

Jag får inte glömma böckerna förresten. Nu har jag nästan fått det att verka som om skolan innebär en sån otrolig frihet. Men så spännande är det väl inte med ett internat för flickor, inte ens om det också innebär ett par timmars bussresa till hemstaden och tillbaka varje helg. Det är först när Fatima blir lite äldre som hon verkligen vågar ge sig ut på stan. Däremot upptäcker hon och en av hennes skolkamrater ganska tidigt att i litteraturen kan man uppleva vad som helst.

4. Tunisian girl

Tunisian girlTunisian girl
av Lina Ben Mhenni
Land: Tunisien
Originalets titel: Tunisian Girl (2011)
Översättare: Alexandra Dumas

Idag hörde jag på radio att det är exakt fem år sedan Tunisiens diktator Ben Ali lämnade landet. Det är just den tiden som aktivisten Lina Ben Mhennis korta bok handlar om, de händelser som ledde fram till den arabiska våren 2011. Boken är baserad på hennes blogg Tunisian girl, och handlar om hur hon och många andra ägnar sig åt politiskt arbete och är med om att organisera protester med hjälp av sociala medier. De rapporterade dessutom om händelserna som vanliga nyhetsmedia inte tog upp.

På den här tiden spärrades olika webbtjänster ofta av myndigheterna, men det finns alltid fler tjänster att använda sig av. Lina Ben Mhenni blev också vid ett tillfälle av med sina datorer och andra teknikprylar. Men en del vänner bland aktivisterna råkade ännu värre ut och blev fängslade under perioder. Och så verkar det ha varit hela tiden under den regimen. Ben Mhenni berättar att hennes pappa tillbringade flera år på 70-talet i fängelse, där han blev torterad. Det politiska engagemanget har uppenbarligen gått i arv.

”Tunisian girl” kunde gott varit lite längre. Mycket intressant att läsa en text av någon som verkligen var med, men ibland tycker jag att det går lite för snabbt. Jag hade velat veta mer och ha fler detaljer.

I dagens radioinslag på P3 tyckte några ungdomar att det var bättre förr, och klagade över bristen på jobb. De funderade på att försöka ta sig över till Europa, eller kanske ansluta sig till IS. Var det bättre förr än nu? Jag har en bok kvar att läsa om Tunisien, Fanny Härgestams bok om några kvinnors liv efter revolutionen. Det ska bli intressant att se hur de ser på saken. Jag hörde förresten inte vem reportern var i dagens radioinslag, men det kan mycket väl ha varit just Fanny Härgestam. I december hörde jag ett radioinslag om en tunisisk rappare, och det var det i alla fall hon som hade gjort.