Etikettarkiv: Marocko

Hejdå Marocko

Det har blivit dags att summera Marocko, som bjöd på sju böcker och en film. Ni förstår kanske varför varje land tar så lång tid?

Det var magisk realism i ”Den ödesdigra natten” av Tahar Ben Jelloun, en upprorisk ung man i Driss Chraïbis ”Enkelt förflutet” och hämmad girl power i Fatima Mernissis ”Dreams of Trespass”.

Hippieliv hos Esther Freud i ”Gräsligt, trippat” , klasshat i ”Kungens dag” av Abdellah Taïa och förfärliga villkor för ”Kvinnor i arganträdets skugga” av Damia Oumassine. (Jag kom förresten att tänka på en annan bok när jag läste den, ”Sånt jag berättar för Allah” av Saphia Azzedine.  Jag läste den för några år sedan. Jag tror inte man får reda på exakt var den utspelar sig, men författaren är fransk-marockansk, så …)

Mycket av det här var väldigt seriöst och jobbigt att läsa, så det var skönt att avsluta med äventyr och romantik i filmen Casablanca och Jane Johnsons roman ”The Tenth Gift”.

Ska jag tipsa om en bok så är det ingen tvekan om saken – läs ”Dreams of Trespass”! Här kunde jag verkligen förstå och identifiera mig mer personerna i boken, trots att de lever i en värld som känns väldigt annorlunda än min egen. Mycket intressant bok överhuvudtaget.

18. The Tenth Gift

The Tenth GiftThe Tenth Gift
av Jane Johnson
Land: Marocko
Originalets titel: Crossed Bones (2008)
Översättare: –

Jag avslutar min ”vistelse” i Marocko med en lättsam och romantisk bok. Egentligen borde den inte få vara med i projektet eftersom den till stora delar inte utspelar sig i landet, utan i London ch Cornwall, men regler är ju till för att brytas. Dessutom ledde den till en massa spännande googlande – alltid en bra sak! – och så utspelar den sig delvis i Salé, samma stad som är så tråkig i ”Kungens dag”. Det förgångna var mer spektakulärt.

En gång skrev jag och en kompis en novell som var en parodi på historiska kioskromaner. Ett av de stående skämten var att man inte kan åka till Frankrike för alla som försöker åka dit blir tillfångatagna av pirater på vägen och hamnar i Marocko som slavar eller haremskonkubiner. Det händer i Angelique-böckerna och tydligen i otaliga andra böcker (bl.a. ”Robinson Crusoe” även om jag inte kan komma ihåg den delen), jag har inte läst så mycket i den genren själv. Och det verkar faktiskt finnas en verklighetsbakgrund, det hade jag inte trott. Pirater utgick från Nordafrika, ofta från staden Salé, och plundrade europeiska skepp, men kom så småningom på att man tjänade mer på fångarna som togs. Man kunde begära lösen eller sälja dem. De nöjde sig inte heller med att överfalla skepp, utan hamnstäder drabbades också. Även på ganska avlägsna platser som England, Irland och Island(!). En släkting till författaren till den här boken ska ha blivit bortförd vid en räd mot en stad i Cornwall på 1600-talet.

Julia lever i dagens London och är tydligen ekonomiskt oberoende. Hon driver en liten brodeributik för att hon är intresserad av broderi och sedan sju år är hon älskarinna till sin bästa väns man. Men helt plötsligt har han bestämt sig för att satsa mer på sitt äktenskap och att han inte ska träffa Julia mer. Men hon får en vacker avskedsgåva – en bok om broderi från 1600-talet. Men när Julia tittar i den upptäcker hon något intressant, bokens första ägare har skrivit dagboksanteckningar i marginalerna. Hon börjar tyda den unga kvinnans anteckningar och fängslas av hennes historia.

Catherine Anne Tregenna är tjänsteflicka i Cornwall på 1600-talet. Hon drömmer om att uppleva världen och att bli upptagen i broderarskrået (fast kvinnor blir inte det, de kan brodera förstås men till riktiga uppdrag, typ altarkläden, är det alltid en man som gör designen). Förnuftigare människor har sett till att hon blir trolovad med sin kusin Robert. Han älskar henne men hans känslor är absolut inte besvarade. I hopp om att vinna Cats hjärta ger han henne en fin broderibok.

Julia besöker sin kusin Alison i Cornwall och tillsammans fortsätter de följa Cats redogörelse. Men det är något mystiskt, någon verkar vara ute efter att stjäla Julias bok. Och samtidigt händer något mycket märkligt i boken. Plötsligt skriver Cat om fruktansvärda upplevelser som fånge på ett skepp tillsammans med en grupp andra cornwallbor. Och senare om Marocko. Julia känner att hon själv måste resa till Marocko för att göra efterforskningar i Cats öde. Om det hon skriver är sant, hur kan då broderiboken ha dykt upp i England nästan 400 år senare? Marocko visar sig vara ett intressant land (och hennes guide en snygging).

Ren och skär underhållning, lite trög i starten eftersom man ska komma in i två separata handlingar samtidigt, men också intressant. Och här får man se ungefär det Marocko som man skulle få se som riktig turist, fast man finge ha en väldig tur med sin bokning förstås.

Casablanca

casablanca2I mitt projekt är det ju meningen att böckerna ska utspela sig i ett visst land, det spelar ingen roll vilken nationalitet författaren har t.ex. Det kommer nog finnas en hel del böcker där författaren aldrig har satt sin fot i landet hen berättar om. Så varför inte också passa på att äntligen se Casablanca. Den utspelar sig trots allt i Marocko – säkert det mest kända av allt som utspelar sig i Marocko – även om den absolut inte är inspelad där. Allt är inspelat i studio.

Jag är inte så insatt i vad som hände i Marocko under andra världskriget. Det har liksom inte dykt upp i några böcker, förutom ett hastigt omnämnande i Fatima Mernissis ”Dreams of Trespass”. Jag tror väl inte man blir så mycket klokare av att se Casablanca heller, det är ju mest om en kärlekshistoria och ett dilemma som huvudpersonerna ställs inför. Men ska man tro filmen (och det vet jag inte om man kan) var Casablanca en genomfartsort för flyktingar från Europa som försökte ta sig vidare till Amerika via Lissabon. En krånglig väg, men gränserna var stängda. Marocko var franskt men ännu ej ockuperat. Men man måste få visum för att kunna resa till Lissabon. Och för det måste man muta en tjänsteman. Många av flyktingarna har varit i Casablanca i flera år och de är desperata. Jag läste att många av skådespelarna verkligen hade flytt från Europa, och att detta gav extra känsla till vissa av scenerna.

Rick Blaine driver Rick’s Café Américain, en bar med illegal spelverksamhet som också är något av en samlingspunkt för flyktingar och de som passar på att tjäna pengar på flyktingarna. Rick själv är en cyniker och lever efter devisen ”I stick my neck out for nobody”. Tills Ilsa Lund kommer in på caféet och vänder uppochner på hans liv. Igen. De har ett förflutet tillsammans och han kan inte förlåta henne för vad hon gjorde mot honom då. Nu är hon här med en annan man, en man som är viktig för kampen mot nazisterna. Han måste ta sig till Amerika för att kunna fortsätta sitt arbete därifrån – det finns inte en chans att han kommer överleva annars. Rick råkar ha kommit över visum, men bara för två personer. Vilka två?

Jag tyckte att det var en rätt bra film. Men jag vet inte om jag tyckte att den var fantastisk.

17. Kvinnor i arganträdets skugga

Kvinnor i arganträdets skuggaKvinnor i arganträdets skugga
av Damia Oumassine
Land: Marocko
Originalets titel: L’Arganier des femmes égarées (1998)
Översättare: Kristina Ekelund

Jag hade inte hört talas om arganträd tidigare. Jo, de använder oljan till hudvård i ”Dreams of Trespass”. Tydligen växer det bara vilt i delar av Marocko. Arganträdet i boken finns i byn Tizinoualt och för ett par hundra år sedan levde en helig man, Sidi Hmad, här. Han talade mycket om kvinnors värde och rättigheter, och fortfarande kommer kvinnor till arganträdet under den berbiska högtiden moussem. Fast nu av ett helt annat skäl. De kvinnor som inte har lyckats bli gifta signalerar genom att stå under arganträdet att de söker en man. De hoppas på det bästa, men det är väl inga drömprinsar som dyker upp direkt. Trots allt är det ju bättre än inget.

Man får ta del av tre kvinnors historia. Hafsa är inte en av de tillresta ensamstående kvinnorna – hon bor i byn och är gift. Hon var tjänsteflicka i ett annat hem och blev gravid med mannen i huset, så hon blev bortgift med en gammal gubbe. Själv är hon bara tonåring och redan missnöjd med hur livet har blivit. Hon som kommer från en så stolt släkt, även om de är fattiga.

Mailouda var gift en gång men valde att lämna allt. Fast hennes nya liv med en grupp kringresande underhållande blev inte som hon hade tänkt sig, och nu hoppas hon på någon sorts nystart vid arganträdet. Fatima är journalist. Hon är ursprungligen från Marocko men bor i Paris, och nu är hon utsänd för att göra ett reportage om högtiden och arganträdet. Trots att hon är född i den här delen av landet känner hon inte till något om det här. Hon har valt att vara lite undercover för att lättare kunna prata med kvinnorna som samlas vid trädet.

Ganska intressant, men lite väl mycket om förvecklingarna som uppstår när en grupp från ett universitet som är i Tizinoualt för att forska om sederna kring moussem misstar Fatima för att vara en av de vanliga kvinnorna under arganträdet.

16. Kungens dag

Kungens dagKungens dag
av Abdellah Taïa
Land: Marocko
Originalets titel: Le jour du roi (2010)
Översättare: Håkan Lindquist och Davy Prieur

Jag vet inte om det bara är huvudpersonen Omars besatthet av kungen som får det att verka så, men jag får en känsla av att kungen har en helt annan roll i Marocko än i t.ex. Sverige. Mycket mer närvarande i folkets tankar och betydligt mer vördad. Om jag har förstått saken rätt så är kungen en politisk ledare i landet. Han upptar åtminstone Omars tankar och dyker upp i en väldigt realistisk dröm. Omar berättar allt om sin dröm för sin bäste vän Khalid. De är fjorton år och delar allt med varandra. Men det finns en viktig skillnad. Omar är fattig. Dessutom har hans mamma stuckit och hans pappa deppar bara. Khalid däremot är rik. Han försöker tona ner skillnaderna, så flott är inte familjens hus, och förresten kan Omar komma dit när han vill. Omar gillar inte riktigt att Khalid inte bara kan erkänna att han är rik och Omar är fattig.

Men så förändras något mellan dem. Khalid ska få träffa kungen när denne reser genom staden! För Khalid är skolans bäste elev och ska få kyssa kungens hand. Och detta får Omar veta av skolans rektor, samtidigt som alla andra elever. Khalid kunde ju ha sagt något, t.ex. när han lät Omar babbla på om sin dröm. Nu hatar Omar Khalid.

Jag har lite svårt att hänga med i Taïas roman. Plötsligt handlar det om en tjänsteflicka i Khalids hus. Jaha? Måste vara någon finess som jag inte uppfattar. Men jag tyckte att de olika delarna var välskrivna i alla fall.

15. Gräsligt, trippat

Gräsligt, trippatGräsligt, trippat
av Esther Freud
Land: Marocko
Originalets titel: Hideous Kinky (1992)
Översättare: Thomas Andersson

När jag nämnde i min läsecirkel att mitt nästa land var Marocko så nämnde en av medlemmarna att många rockstjärnebiografier säkert har stycken som utspelar sig där. Det var ett sånt land för ett antal decennier sedan, någon sorts hippieresmål. Patsy och Edina åker till och med dit i ett avsnitt av Helt hysteriskt, och då vet man ju att det var en plats som var inne när de var unga och hippa, alltså på 60-70-talet.

I ”Gräsligt, trippat” är det väl sent 60-tal och berättaren, en femårig brittisk flicka, reser till Marocko med sin mamma och sin lite äldre syster Bea. Mamman vill leva bohemiskt, absolut inte som sina föräldrar, och hon är nyfiken på sufism. Flickorna börjar undra när de ska åka hem egentligen, men det finns ingen plan. Folk dyker upp och försvinner, vissa åker hem till England för att det inte funkar med livet i Marocko, andra ska vidare till andra städer. Flickorna avgudar mammas pojkvän Bilal, men han är också en sån som är där ibland och ibland inte. Det finns inga rutiner, och man vet inte vad som kommer att hända härnäst eller om man kommer ha råd med mat. (Flickornas pappa ska skicka pengar, men han är tydligen inte heller särskilt punktlig av sig.)

Bea är kanske den mest förståndiga i familjen. När hon inser att de inte ska tillbaka till London inom den närmaste framtiden så insisterar hon på att få börja skolan i Marocko. Berättaren tjatar om att få börja skolan hon också, men är innerst inne lättad när mamman säger nej. Skolan är betydligt mer auktoritär än hemma och Beas berättelser är rena skräckhistorierna. Fast Bea verkar trivas, hon längtar nog efter ett mer ordnat liv.

”Gräsligt, trippat” är en roman, men som barn Esther Freud bodde verkligen i Marocko i flera år (tillsammans med sin mamma och sin storasyster, modedesignern Bella Freud), så jag kan tänka mig att miljöerna och tidsandan är korrekt skildrade. Det gav för övrigt en extra dimension att läsa boken kort efter att jag hade läst ”Dreams of Trespass”. Båda böckerna handlar om barns upplevelser och det är bara omkring tjugo år emellan, men de lever under helt olika omständigheter. I Fatima Mernissis bok är kvinnorna och flickorna instängda och bevakade, medan flickorna i Freuds bok snarare springer omkring vind för våg. De upplever gatuvimlet och leker med tiggarflickorna på torget (för instängdheten gäller förstås inte de fattiga, de måste ju arbeta). Men det finns också upplevelser som är gemensamma för flickorna i båda böckerna, som att vara barn och bli grundligt tvättad i ett ångande hett rum i hammamen eller att bli underhållen av musiker som tillhör gnaouafolket.

14. Dreams of Trespass

Dreams of TrespassDreams of Trespass: Tales of a Harem Girlhood
av Fatima Mernissi
Land: Marocko
Originalets titel: The Harem Within (1994)
Översättare: –

Fatima Mernissi var en marockansk sociolog och feminist som dog förra året. Jag läste någonstans att ”Dreams of Trespass” är skönlitterär, men det står ”memoir” på omslaget så jag får väl anta att det är det som stämmer. Den handlar i vilket fall som helst om Mernissis barndom i ett harem på 40-talet.

Först kanske man ska göra klart vad ett harem innebär, även om det är en fråga som barnet Fatima och hennes kusiner stöter och blöter utan att riktigt komma fram till ett svar. Men det man tänker sig är att det har med sex att göra. En mängd fruar, konkubiner och slavinnor som finns till för en man. Och det har funnits den sortens harem, men inte hos medelklassen i Fès på 1940-talet. Det verkar snarare handla om en viss sorts livsstil, där kvinnorna i en familj lever avskilda från omvärlden och dessutom i ett sorts kollektivt hushåll. Hos familjen Mernissi var det Fatimas pappa och farbror med varsin fru och ett antal barn var, och dessutom farmodern samt några unga ogifta manliga släktingar och ett varierande antal kvinnliga släktingar som bodde i huset under kortare eller längre perioder. Kvinnorna levde hela sina liv innanför husets murar, bortsett från korta utflykter för att gå till t.ex. hammamen (badhuset), på bio eller besöka Fatimas mormor på landet. Utflykterna var gemensamma, liksom alla måltider. (Tydligen ledde detta till fantastiska frukostar, för alla som ville ha något utöver det som bjöds var tvungen att ha med sig så det räckte till alla.)

Vid den här tiden var det ganska vanligt att inte leva haremsliv, flera av farbröderna hade flyttat med sina fruar och levde i enfamiljshushåll. Det var också Fatimas mors dröm, och hon brukade se till att arrangera tillfällen när det bara var hon, hennes man och barnen. Men en av pappans invändningar var att om det inte fanns harem, vart skulle kvinnor som frånskilda tant Habiba ta vägen? Farmodern och flera andra i haremet höll också med om att det var en livsstil som var värd att hålla fast vid. Modern och kusin Chama var helt emot. 40-talet var också en tid då man var på väg bort från mycket av det gamla. De marockanska nationalisterna förespråkade utbildning även för flickor. Och när kvinnorna gick ut på gatorna (alltså till hammamen eller på bio, med eskort) började de mer och mer bära männens ytterplagg djellaba i stället för den svårburna haïken.

Vi får också läsa om en annan sorts haremsliv, nämligen om hur Fatimas mormor levde. En av de saker som gjorde att barnens diskussioner om vad ett harem egentligen är aldrig ledde till en slutsats. Det var inte ett hus, för mormor Yasmina bodde på en gård ute på landet och där fanns inga murar. Hon red och simmade och klättrade till och med i träd helt fritt, och klädde sig för ett aktivt liv. Fast ändå begränsat, även om begränsningen här inte bestod av väggar. Morfadern hade många fruar, men det var ju inte heller en förutsättning för att det skulle räknas som ett harem för både Fatimas far och hennes farbror hade bara en fru var (som var brukligt hos deras generation).

Jag gillade verkligen den här boken. Det är smart och roligt och smarta och roliga kvinnor. De lever genom berättelser och påhittiga kusin Chama regisserar t.o.m. skådespel baserade på sagor ur ”Tusen och en natt” eller på favoritsångerskan Asmahans stormiga liv. Eller så klättrar de upp på husets högsta tak för att få rymd och avskildhet. Slutsatsen blir ändå att det är väldigt begränsande för kvinnornas utveckling att leva instängd på det här sättet. Men det var helt enkelt så här man levde i deras samhällsklass. Fast det var på väg att ändras.

Boken handlar om så mycket mer än vad jag kan skriva om här. Riktigt intressant läsning.

13. Enkelt förflutet

Enkelt förflutetEnkelt förflutet
av Driss Chraibi
Land: Marocko
Originalets titel: Le passé simple (1954)
Översättare: Kristina Ekelund

Nittonårige Driss (Ferdi, inte Chraibi – jag vet inte hur besläktade huvudpersonen och författaren är, kanske ganska nära?) är den av Herrens sex söner som har valts ut för att gå i fransk skola. Fadern är affärsman och vet att man kommer att behöva någon som har de kunskaperna och som kan röra sig i den kulturen i framtiden (det här är väl på 40-50-talet någon gång). Driss har inga höga tankar om koranskolan han gick i som barn, där man fick mer stryk än lärdom, men han har alltid haft en dragning åt det västerländska även om han inte verkar ha smält in helt och hållet i den franska skolan.

Hemma finns den tyranniske fadern – Driss tänker på honom som Herren – den kuvade modern vars högsta önskan är att äntligen få dö och fem bröder, den ena mer hopplös än den andra. Utom minstingen Hamid som Driss tycker rätt bra om. Driss gör sitt bästa för att göra uppror mot fadern och hans religion och gammaldags värderingar, och förresten mot hela samhället. Hela boken är som en enda lång utläggning om hur trött Driss är på och hur mycket han hatar allt och alla. Det är mycket metaforer och händelser som jag inte alls förstår mig på. Jag har inte helt lätt att hänga med i Driss tankar. Samtidigt känns det väldigt bekant. Man har läst böcker och sett filmer om unga män som Driss förr, men då har det utspelat sig i Skandinavien eller i Storbritannien eller i USA.

12. Den ödesdigra natten

Den ödesdigra nattenDen ödesdigra natten
av Tahar Ben Jelloun
Land: Marocko
Originalets titel: La Nuit de l’erreur (1997)
Översättare: Mats Löfgren

Namnet Zina har visst både en betydelse som har med skönhet att göra men kan också betyda äktenskapsbryterska. Jag har för mig att samma sak nämns inte bara i den här boken utan också i ”Den stulna romanen” av Nawal El Saadawi som jag läste häromåret (inte inom det här projektet). Zina i ”Den ödesdigra natten” är drabbad av en förbannelse redan från början, avlad under en natt när sådant inte borde ske och född i samband med sin morfars död. Djinnerna i huset talar med henne. Så småningom varnar folk för henne, den hemska Zina som hämnas på män.

Jag har svårt för magisk realism och jag har svårt för den här sortens kvinnoporträtt. Zina är så förtrollande, hon får alla män på fall – och sedan ödelägger hon dem (med goda skäl i och för sig). Ibland känns det mer som att hon bara är en myt, det är inte riktigt klart. Några av personerna i boken är nästan inne på att hon inte är verklig, medan andra har haft med henne att göra direkt.

Även om historien inte riktigt var min stil så tyckte jag inte att det var en dålig bok. Jag kan mycket väl tänka mig att läsa mer av Ben Jelloun i framtiden. Och som anhalt på min resa var den ju utmärkt. Ja, det tror jag i alla fall, men det kanske inte alls är så här det är i Marocko.