Etikettarkiv: Liberia

Hejdå Liberia

Så är jag färdig med mitt läsbesök i Liberia. Tre böcker blev det, och de hakade i varandra så jag tycker att jag fick en ganska god bild av landet. Knappast fullständig, det ska det mer till, men åtminstone en aning.

Först läste jag om landet ur utomståendes – svenskars – perspektiv i ”Friheten förde oss hit” av Gunnar Ardelius. Därefter blev det en självbiografi där man fick veta ganska mycket om landets historia, Helene Coopers ”The House at Sugar Beach”. Och till slut en mörkt humoristisk berättelse om en barnsoldat i ”Allah is Not Obliged” av Ahmadou Kourouma.

Ska jag rekommendera en av dem så vet jag faktiskt inte vilken jag välja. Alla har sina poänger. Är man ute efter fakta om landet skulle jag säga ”The House at Sugar Beach”, men de andra två är ju bättre skrivna. Välj själv!

40. Allah is Not Obliged

Allah is Not ObligedAllah is Not Obliged
av Ahmadou Kourouma
Land: Liberia
Originalets titel: Allah n’est pas obligé (2000)
Översättare: Frank Wynne

När Birahimas mamma dör, efter många års sjukdom, skickas han iväg för att bo med sin faster som ska bo någonstans i Liberia. Men i Liberia pågår ett inbördeskrig, och Birahima blir barnsoldat. Han berättar om livet som barnsoldat, hur han och hans kamrater dödar och dödas, hur de utnyttjas på alla tänkbara sätt, vidskepelsen och magin som är viktig för soldaterna (även de vuxna) och också en del om bakgrunden till konflikten. Vissa händelser känner jag igen från ”The House at Sugar Beach”, men här är de berättade på ett annat sätt. Mot slutet är Birahima i Sierra Leone, och det knyter an till några av kapitlen i ”Ancestor Stones”. Jag gillar hur det känns som om alla böcker jag läser i det här projektet är bitar av samma pussel.

Birahima är mitt i kriget, men han berättar ofta ganska raljant och utan att visa särskilt mycket känslor. Det får man i stället läsa in mellan raderna, kanske när han ibland avbryter för att han inte har lust att berätta mer om ett ämne och ”ni kan inte tvinga mig”. Ofta citerar han ordspråket som titeln är en del av. ”Allah är inte tvungen att vara rättvis i allt han gör här på jorden.”

Berättarrösten känns kanske inte riktigt som en tio-tolvårings språk, även om han säger sig använda ett antal ordböcker och ofta avbryter sig för att förklara ett ord som han menar kan vara svårt. Men det funkar för berättelsen, även om jag också menar att det var berättarens avbrott och upprepningar som gjorde att läsningen gick ganska trögt.

39. The House at Sugar Beach

The House at Sugar beachThe House at Sugar Beach
av Helene Cooper
Land: Liberia
Originalets titel: – (2008)
Översättare: –

På 1800-talet kom skepp med människor som hade varit förslavade i Amerika till Afrikas västkust för att grunda ett nytt land. Det landet blev Liberia, och amerikanerna kallades lite hånfullt för Congo People av lokalbefolkningen. I Liberia var det de som var överklassen, medan Country People levde betydlig enklare. jag vet inte alls hur det är idag, men enligt Helene Coopers bok var det så under hennes uppväxt för ett par årtionden sedan. Hennes familj var i princip kunglig. Båda hennes föräldrar hade anor till personer på de där första skeppen från Amerika, och sedan dess hade det funnits många framstående personer i deras släkter.

På 70-talet byggde Helenes föräldrar ett lyxigt hus på en plats som heter Sugar Beach. Till hennes besvikelse var det en bra bit från Monrovia, där hon hade sina kompisar och kusiner. Släktträdet är stort och invecklat, men på Sugar Beach var Helene det äldsta barnet. Och nätterna i det egna rummet blev en fasa, när hon låg i mörkret och var rädd för naturliga och övernaturliga faror. Att de dessutom hade påhälsning av tjuvar ganska ofta underlättade inte. Så hennes mamma skaffade ett fosterbarn, Eunice, som var ett par år äldre än Helene. Tydligen var det ganska vanligt, och det sågs som en fantastisk chans för barn i fattiga familjer att få en bra utbildning och ett bättre liv. Eunice gick inte i samma skola som Helene och hennes syskon, men i en nästan lika fin skola. Det var inget konstigt med det, och de var som systrar eller bästa vänner. Livet lekte och Helene hade inga allvarliga bekymmer. Det var bio och killar och kläder och semesterhus i Europa.

Men det var politisk oro i Liberia och till slut – efter flera fullständigt fruktansvärda händelser – bestämde sig familjen Cooper för att flytta till USA, där de hade släktingar och redan hade varit många gånger. Eunice var vuxen och valde att stanna kvar i Liberia för att avsluta sin utbildning. I USA levde Helene under betydligt enklare förhållanden än hon var van vid, och hon försökte glömma Liberia. Hon tyckte inte om folks reaktioner när de förstod var hon kom ifrån, de kopplade bara ihop landet med det blodiga inbördeskrig som vid det här laget pågick. Hemma i Liberia upplevde däremot Eunice kriget på nära håll.

Intressant bok om man vill lära sig lite mer om Liberia och hur det kunde vara att leva där. Annars är det väl inget mästerverk till memoar. Jag hade egentligen velat läsa mer om Eunice och hennes upplevelser, men i stället får man följa Helenes väg till journalistiken. Och allt detta är bara lite mot slutet, det mesta handlar om barndomsminnen från Sugar Beach. Vilket i och för sig var det jag uppskattade mest att läsa om. Och för mitt projekt var detta en utmärkt bok, som även ger en översikt över Liberias historia ända från tidigt 1800-tal.

38. Friheten förde oss hit

Friheten förde oss hitFriheten förde oss hit
av Gunnar Ardelius
Land: Liberia
Originalets titel: – (2012)
Översättare: –

Det är 1960-tal. En svensk man får jobb vid Lamcos (Liberian American Swedish Mining Company) gruva i Liberia och flyttar dit med sin fru och deras tonårsson. Alla tre har sina problem, och de reagerar på olika sätt inför mötet med det helt främmande landet. Hektor har ju sitt jobb, men det är inte friktionsfritt. Margret hade väl hoppats på att allt skulle vara annorlunda här, men hon är ju fortfarande sig själv. Hon saknar Sverige och sin älskare, och har svårt att hitta ett sammanhang hon vill vara i bland de andra utländska fruarna i gruvsamhället. Hon verkar instabil och den hon tar ut sina aggressioner på är Ormpojken, en ung man som jobbar med att hålla farliga ormar borta från den svenska familjens tomt.

Sonen Mårten ville egentligen inte följa med till Liberia, men hittar ändå några vänner, bland annat Ormpojken. Det finns ett missnöje bland gruvarbetarna, och Mårten intresserar sig för saken. Men man får en känsla av att det mest är för att det är spännande. Det är ju inte så mycket annat som händer här. Mårten känner inte heller att det är någon större risk att delta i demonstrationer. Han är ju svensk, vad kan hända?

Intressant tid att läsa om, men det är som att något saknas i berättelsen. Att de tre familjemedlemmarna lever helt separata liv är förstås meningen, men jag skulle ändå vilja veta mera om det. Det är som att de knappt har med varandra att göra, bortsett från att de hör ihop och därför måste alla flytta med. Föräldrarna ifrågasätter visserligen det lämpliga i att sonen umgås med någon ur det egna tjänstefolket, men annars så reagerar de inte särskilt mycket på varandra. Och man kan bara ana vad Ormpojken tänker om dem egentligen.

Hej Liberia

LiberiaJag kommer röra mig längs Afrikas västkust (säkert har den här biten av kusten ett namn) ett tag nu. Efter Sierra Leone kommer man till Liberia. Jag har släktingar som har bott där, men det var före min tid så jag vet inte mer om landet för det.

Det enda jag vet är väl att det grundades som ett land för folk som frigivits ur slaveri i USA, och därför har en lite annan historia än många andra länder i regionen.