Etikettarkiv: Biografi

54. Isara – En resa kring min far

Isara – En resa kring min far
av Wole Soyinka
Land: Nigeria
Originalets titel: Isara – A Voyage Around ”Essay” (1990)
Översättare: Björn Ranung

Är detta en roman eller en biografi? Jag kan inte hitta ett tydligt svar på den frågan. Boken handlar om Soyinkas far – bland annat kallad ”Essay” efter initialerna S. A. – och dennes vänner och händelserna som skildras äger till största delen rum på 1930-talet, antar jag. Vi får ta del av vänkretsens tankar om Hitler, Mussolini och Abyssinien. De flesta har studerat tillsammans och har flyttat ifrån barndomsstaden. Essay är lärare, någon är apotekare, någon är affärsman. Vi får läsa om händelser på skolan där Essay är överlärare och om politik på en betydligt mindre skala än andra världskriget. Man ska välja ny kung på hemorten och det blir en kamp mellan olika intressen. Och de utflyttade akademikerna blir indragna vare sig de vill eller inte – det är deras plikt.

Jag tyckte väl att den här boken var lite seg på sina ställen, även om det också var intressant att läsa om den här tiden. När landet nu har en nobelpristagare i litteratur (1986) så kan man ju passa på att läsa honom, men kanske borde jag ha läst t.ex. ”Aké – barndomsåren” i stället – en skildring av Soyinkas barndom, som väl måste äga rum ungefär samtidigt som ”Isara”. Det känns som att en barndomsskildring nästan alltid är ett säkert kort.

Jag är ju inte så värst insatt i musik, men jag tyckte att det var något bekant med namnet på några släktingar som nämns i boken. Ransome-Kuti. Efter lite googlande inser jag att Soyinka är kusin till musikern Fela Kuti, som jag har läst om i Anna Charlotta Gunnarssons ”Popmusik rimmar på politik”. Jag har också läst om Fela Kutis mor Funmilayo Ransome-Kuti i ”En annan historia”, där Bilan Osman bidrog med en text om henne. Överhuvudtaget verkar det vara en produktiv och politiskt engagerad släkt.

23. Skeletons on the Zahara

Skeletons on the ZaharaSkeletons on the Zahara: A True Story of Survival
av Dean King
Land: Västsahara, Mauretanien*
Originalets titel: – (2004)
Översättare: –

*Jag blev lite besviken när jag började läsa boken och upptäckte att det bara var en mycket liten del som utspelade sig i det som nu är Mauretanien. Jag hade ju läst på internet att det skulle vara i Mauretanien. Och så utspelar sig i stället större delen av boken i Västsahara. Visst är det också intressant, men jag har ju redan läst om Västsahara. Nu ville jag läsa om Mauretanien!

1815 förliste ett amerikanskt handelsfartyg utanför Afrikas kust. Området mellan Kanarieöarna och fastlandet kan visst vara ganska förrädiskt. Och att fastlandet här är öken gör de hela ännu mer riskfyllt. Man måste lämna sitt sjunkande skepp, men det är omöjligt att överleva på land. Det saknas skydd för den brännande solen. Man har bara den mat och dryck man har lyckats bärga från skeppet, och ingen chans att hitta mer. Bebyggelse saknas, men man kan möjligen stöta ihop med en grupp nomader. Då tillkommer ju problemet att alla sjömän vid den här tiden var övertygade om att befolkningen i Sahara var kannibaler.

”Skeletons on the Zahara” är baserad på bl.a. kapten James Rileys bok om sina upplevelser. Den ska ha varit väldigt populär i USA under 1800-talet. Även en av besättningsmännen, Archibald Robbins, gav ut en bok om vad som hänt. Det var för övrigt han som gjorde en avstickare längre söderut, in i vad som nu är Mauretanien.(Här fanns miserabla fiskebyar. Det är i stort sett allt vi får veta.)

Att säga att han gjorde en avstickare är kanske fel, ingen av amerikanerna hade särskilt mycket att säga till om när det gällde vart de skulle eller vad som skulle hända dem. Efter några dagars extrem uttorkning – det beskrivs i detalj hur detta påverkade deras kroppar och mentala hälsa, både enligt Rileys egen krönika och vad modern vetenskap känner till – valde de att överlämna sig till en karavan och blev då slavar. Det fanns inget utrymme för välgörenhet i öknen. Dyker det upp tolv personer helt plötsligt behöver man veta att det är lönt att ge dem mat och vatten. Inte för att någon av dem fick så mycket av det ändå. Och de såldes och byttes mellan olika ägare och gruppen splittrades.

Hade de lidit skeppsbrott längre söderut hade de genast förts till en stor hamnstad, för där var det allmänt känt att en lösensumma betalades för kristna sjömän som gjorde det lönt att lämna in dem i stället för att de skulle hamna i slaveri. I Sahara fanns ingen sådan rutin. Riley fick i stället påstå att han kände den brittiske konsuln i Essaouira i Marocko och att denne skulle betala rejält om Riley och hans besättning fördes dit. Riley ägdes av Sidi Hamet, som lovade att göra sitt bästa för att genomföra detta. Men han motarbetades i sin tur av släktingar som ville göra en snabb vinst. Men Riley och Hamet hade hunnit utveckla någon sorts vänskap, som gjorde att Hamet ändå försökte sig på att överlista sina släktingar. För att vara helt ärlig så hängde jag inte med i alla listiga manövrar hit och dit …

Ja, vi vet ju att Riley skrev en bok senare, så det måste ju ha gått bra för honom. Men hur gick det med de andra? Riley kände fortfarande ett ansvar för dem – han hade ju varit deras kapten. Inte minst för femtonårige Horace Savage, som Riley hade tagit sig an lite extra efter att pojkens far omkommit på sjön. Och det är ju inte bara det här med att de är slavar och man inte vet om någon av dem kommer säljas till någon med andra planer för dem. Det är också de fysiska umbärandena, som är så extrema att man inte tror att någon kan utsättas för det och fortfarande vara vid liv. Det är det här titelns skelett syftar på.

Texten flyter ju inte alls på som i en roman, men det är ändå ganska spännande läsning. Även om det handlade om fel land. Och man får verkligen klart för sig vilken utmaning det är att leva i öknen, genom att man får se hur det går om man inte är förberedd och inte känner till naturen.