Etikettarkiv: Assia Djebar

8. Ingenstans i min fars hus

Ingenstans i min fars husIngenstans i min fars hus
av Assia Djebar
Land: Algeriet
Originalets titel: Nulle part dans la maison de mon père (2007)
Översättare: Ingvar Rydberg

I den här boken berättar Assia Djebar om sin egen uppväxt. Först om barndomen, när lilla Fatima (Assia Djebar var en pseudonym för Fatima-Zohra Imalhayène) leder sin beslöjade mor genom gatorna till det för ett barn så mystiska badhuset. Bara några få år senare slutar modern bära slöja och går över till samma klädstil som de franska fruarna som hon umgås med. Fadern är lärare och av den bestämda uppfattningen att dottern ska få en ordentlig utbildning. Annars är ju de flesta tonårsflickor instängda i hemmet, men inte Fatima. Men Djebar tar också upp ett minne som skaver, ett tillfälle när pappan inte var så modern.

De flesta av flickorna på internatskolan är franska, spanska och maltesiska. De är ju födda i Algeriet och har levt där hela livet, men de kan inte prata arabiska. Det är inte intressant för dem. Fatima längtar efter att få läsa arabiska som ett riktigt skolämne, men det erbjuds inte på hennes linje. Hon börjar brevväxla med en pojke, mest för att han kan berätta om den förislamiska poesi som han får lära sig i sin skola verkar det som. Fast det utvecklar sig till något mer sedan. Och leder också till ett självmordsförsök. Och då verkar det som om precis allt som har hänt har lett fram till det infallet.

”Ingenstans i min fars hus” är den andra bok av Assia Djebar som jag läser i det här projektet, eller ja, överhuvudtaget. Båda ingår i hennes algeriska kvartett. Som jag förstår det är det de fyra böckerna som är översatta till svenska: ”Kärleken, kriget”, ”Sultanbrudens skugga”, ”Ett fängelse så stort” och ”Ingenstans i min fars hus”. Flera händelser i ”Ingenstans i min fars hus” nämndes också i ”Kärleken, kriget”, bland annat självmordsförsöket, men inte på samma sätt. I ”Kärleken, kriget” var det många människors erfarenheter som man fick ta del av – den spände över nästan 150 år av fransk ockupation och skildrade hur det påverkade människorna i landet. ”Ingenstans i mitt fars hus” handlar däremot bara om författaren och hennes närmaste, men fortfarande ser man hur livet påverkas av att landet inte är självständigt. Det gör visserligen att Fatima har en frihet och en utbildning som hon knappast skulle haft annars, men utbildningen är t.ex. inte på landets språk.

Jag får inte glömma böckerna förresten. Nu har jag nästan fått det att verka som om skolan innebär en sån otrolig frihet. Men så spännande är det väl inte med ett internat för flickor, inte ens om det också innebär ett par timmars bussresa till hemstaden och tillbaka varje helg. Det är först när Fatima blir lite äldre som hon verkligen vågar ge sig ut på stan. Däremot upptäcker hon och en av hennes skolkamrater ganska tidigt att i litteraturen kan man uppleva vad som helst.

6. Kärleken, kriget

Kärleken, krigetKärleken, kriget
av Assia Djebar
Land: Algeriet
Originalets titel: L’amour, la fantasia (1985)
Översättare: Ingvar Rydberg

1830 kommer den franska flottan till Alger och under flera år erövras Algeriet. Fruktansvärda scener utspelar sig. Källorna är franska. Erövrarna har ofta själva skildrat hur de angrep befolkningen. Många år senare följer en algerisk pappa sin dotter till den franska skolan. När jämnåriga flickor stängs in i hemmet så fortsätter flickan gå till skolan, hon bär inte slöja, hon får en fransk utbildning. Hon får mer frihet än andra algeriska kvinnor, men hon hamnar också lite utanför deras gemenskap. Det blir också lite dubbelt, att hon tack vare att landet inte är fritt själv får frihet. Och att vissa saker bara kan sägas på arabiska och vissa bara på franska. Detta var också orsaken till att Djebar skrev sina böcker på franska.

I mitten av 1900-talet är det krig igen. Nu kämpar det algeriska folket för att befria sig från Frankrike. Nu får kvinnorna komma till tals. Ibland är tonen nästan som om det är sagor som berättas, men så småningom får jag intrycket att det handlar om samtal eller intervjuer med kvinnor om deras minnen från kriget. (Boken är från 80-talet, så det har bara gått en 20-25 år sedan kriget.) Någon följde efter sina bröder som kämpade mot fransmännen. Någon fick sitt hem och sina ägodelar förstörda för att ha hjälpt rebellerna. Alla har förlorat familjemedlemmar. Och så är det den där frågan som man knappt vågar ställa, ”led du skada?”. Alla vet vad det betyder.

Det är så många olika saker som berättas i den här romanen (memoaren? essän? dokumentärromanen?) att jag knappt begriper hur Djebar fick ihop det till en enda bok. Men hon lyckades. Och den är helt perfekt för mitt ”resa genom att läsa”-syfte. jag har svårt att tänka mig att någon av mina andra utvalda böcker ger en tydligare bild av Algeriet.

Jag kom förresten att tänka på att i en deckare av Stieg Trenter så hittar man en dolk som kommer från en organisation som kämpar för Algeriets frihet. Jag minns inte längre hur den kom in i bilden (var den en viktig ledtråd eller en red herring?), men det tyder åtminstone på att frihetskriget var en stor händelse som man följde med i även i utlandet. Tidigare hade jag dock inte hört talas om det, utöver att jag väl kunde ha räknat ut att något hade hänt eftersom Algeriet inte tillhör Frankrike nu.