Etikettarkiv: Algeriet

Hejdå Algeriet

Dags att lämna Algeriet bakom mig. Jag har läst sex böcker som utspelar sig i Afrikas största land, men för att vara petnoga så är jag ju inte säker på att en av dem verkligen utspelade sig just där.

Jag läste om den franska erövringen i Assia Djebars ”Kärleken, kriget” och sedan en mer personlig skildring i hennes ”Ingenstans i min fars hus”. Däremellan läste jag om en klassiker, ”Främlingen” av Albert Camus. Oftast läser man väl den av andra skäl än att den utspelar sig just här.

I Nina Bouraouis ”Enstörig” lärde jag känna en flicka i Alger 1979 och i Michel Goeldlins ”Öknens skördar” lärde jag väl inte direkt känna en tuaregfamilj vid ungefär samma tidpunkt. Viss osäkerhet vad gäller tidpunkt och plats där. Till slut fick jag höra de utstötta kvinnornas berättelser i ”De utsatta” av Maïssa Bey.

Jag ska inte påstå att jag har fått en komplett bild av Algeriet nu. Till exempel kom väl inbördeskriget knappt på tal. Den enda bok det ens hade varit möjligt i är ju den sista jag läste, de andra utspelar sig tidigare. Men jag räknar inte att veta allt om länderna jag har läst om. Bara att jag vet något.

Jag uppskattade Assia Djebars böcker, men allra bäst tyckte jag om Nina Bouraouis bok. Så jag avslutar kapitlet om Algeriet med ett av låttipsen därifrån. Jag hade aldrig hört talas om den här sången tidigare men den är fin. Den lär ha varit en hit, men då var jag inte född än. Jag vet inte hur bra översättningen från kabyliska stämmer men jag gillar ordet som låter som ”tsjen-tsjen”. Antar att det betyder antingen ”skaka” eller ”armband” och det jag gillar är att det låter ju som klirrande armringar. (Tråkigt om det visar sig vara ordet för t.ex. ”dina”.)

11. De utsatta

De utsattaDe utsatta
av Maïssa Bey
Land: Algeriet
Originalets titel: Cette fille-là (2001)
Översättare: Monica Malmström

Malika, bokens berättare, är en av de intagna på någon sorts institution, ett pampigt men förfallet hus från kolonialtiden som är hem åt människor som t.ex. kan vara psykiskt sjuka eller gamla som inte har någon annan som kan ta hand om dem. Men så finns det också en del yngre kvinnor som påstås ha en psykiskt sjukdom men som egentligen inte har det. De är bara utstötta, anses som stötande för moralen.

Malika berättar deras historier. Hur har deras liv sett ut innan de kom hit och vilka händelser ledde fram till att de blev intagna här? Malika är inte intresserad av medlidande eller försoning. Hon är arg.

Det är svårt att beskriva romanen. Det är nästan som att det egentligen är en novellsamling som hålls samman av Malikas berättelse och av det gemensamma tema som är de här kvinnornas utsatthet. Ja, inte bara deras. Vore det inte just de här så vore det väl några andra.

De här tre senaste böckerna om Algeriet som jag har läst beskriver så olika världar att jag knappt kan förstå att det är samma land. Från ”Enstörig” i en miljö som man lätt kan relatera till, till det exotiska i ”Öknens skördar” och så till samhället med de stränga reglerna som beskrivs i ”De utsatta”. ”Öknens skördar” beskriver ju en helt annan kultur förstås. Och när det gäller de andra båda böckerna så utspelar sig ju ”Enstörig” i urbana kretsar. Alyas mamma är fransk, grannfamiljen har bott i Tyskland, alla är moderna och sekulära. Kvinnorna i ”De utsatta” kommer i allmänhet från små byar och man har ingen vidare utbildning. Men det är också olika tider. Kanske är det det som spelar in. I så fall är det ju trist att utvecklingen går åt det här hållet.

Jag är förresten mycket fascinerad av omslaget (gjort av Victoria Bergmark tror jag). På nära håll ser det mest ut som ojämna ränder och man kan ana en bild, men på långt håll eller om man låter det röra sig så framträder bilden tydligt. Här syns den nog också ganska bra eftersom formatet är mindre än i verkligheten.

10. Öknens skördar

Öknens skördarÖknens skördar
av Michel Goeldlin
Land: Algeriet?
Originalets titel: Les moissons du désert (1984)
Översättare: Ragna Essén

Jag är inte helt säker på att den här boken utspelar sig i Algeriet. Det finns några namn på platser och jag hittade något med ett liknande namn på kartan. Det berget ligger i alla fall i södra Algeriet. Låt oss säga Algeriet alltså. Vi något tillfälle korsar man en nationsgräns, så det måste utspela sig i ytterligare ett land. Kanske Niger eller Mali. Nationsgränserna är kanske inte så viktiga eftersom det här handlar om ett nomadfolk, tuaregerna. Och i synnerhet när det handlar om en tuareg som gör stora uppoffringar för att hålla fast vid den traditionella livstilen.

För länge sedan ska Sahara ha haft ett helt annat klimat, och ett betydligt rikare växt- och djurliv. Men huvudpersonen Brahm har levt hela sitt liv i samma läger. Även om man lever som förr, och i teorin alltid är beredd att resa vidare, så har många oaser torkat ut och det blir för långa avstånd utan vatten för att kunna flytta med barn och getter. Men när Brahm upptäcker att man har uppfört en anläggning för att utvinna olja ett par dagsresor från lägret så ser han det som ett hot. Han ville inte att han eller hans son ska ha den sortens liv och efter ett långt övervägande bestämmer han sig för att ändå försöka korsa öknen med sin familj.

Det är intressant att läsa om livet i lägret och den strapatsrika resan mot söder. Goeldlin och hans fru (fotografen Yucki Goeldlin, självklart är det en av hennes bilder på omslaget) levde visst en tid med tuareger, så han bör ha haft en viss inblick i deras livsstil. Men jag tyckte också att det var lite segt att läsa. Det är som att Brahm mer är en representant för någonting än en trovärdig person, och då är han ändå en av de få i boken som har fått lite personlighet. Tyvärr blir jag inte så engagerad i hans eller familjens öde. Men det kan ändå vara värt att läsa boken för miljöernas skull.

Jag kom att tänka på detta: ”Öknens skördar” är skriven 1984 och av allt att döma utspelar den sig då. ”Enstörig” utspelar sig i slutet av 70-talet. Jag tror att båda utspelar sig i Algeriet, och om ”Öknens skördar” inte utspelar sig där så är det ju definitivt i ett av grannländerna. Alltså ungefär samtidigt och (troligen) i samma land. Men ändå i två fullständigt olika världar.

9. Enstörig

EnstörigEnstörig
av Nina Bourauoi
Land: Algeriet
Originalets titel: Sauvage (2011)
Översättare: Maria Björkman

Alya är väl en 13-14 år (det står 12 i informationen om boken men det får jag inte ihop, hon minns ju vid ett tillfälle en händelse för minst ett år sedan och säger att det var när hon var 12) och bor i Alger. Det är 1979 och alla säger att 80-talet kommer att bli hemskt – opersonligt och maskinellt. Kanske blir det kärnvapenkrig.

De vuxna minns ett annat krig, befrielsekriget. Det läste jag ju om i en annan bok, ”Kärleken, kriget”. Alya tillhör generationen som föddes efteråt. Hennes pappa kommer alltid känna ett band till Algeriets jord för någonstans ligger hans bror begravd. Alya tänker att hon kan känna igen sig i det för någonstans i landet finns väl också hennes bästa kompis kropp, om han inte lever.

Det här är Alyas dagbok där hon berättar om sina tankar. Hon tänker mycket, på världen och kärlek och rymden och sin favoritlåt Spacer. (Jag gillar att det är nån fransk discolåt som väl var populär just då och ingen ”fin” klassiker.) Hon är ledsen och orolig jämt sedan hennes bäste vän Sami försvann. Han har inte setts till på ett år och Alya tänker att det kanske är hennes fel att han är borta. Genom Alyas minnen av Sami så skapar man sig en bild av båda två, och hur olika de såg på världen.

Dags för lite skoj. Alya, hennes syster, Sami och deras vänner lyssnar mycket på musik. En liten låtlista (inte komplett):
Sheila, B. Devotion – Spacer
10cc – I’m Not In Love
Supertramp – The Logical Song
Dalida – J’attendrai
Idir – A Vava Inouva
Elvis Presley – Heartbreak Hotel
Sylvie Vartan – L’amour c’est comme une cigarette

8. Ingenstans i min fars hus

Ingenstans i min fars husIngenstans i min fars hus
av Assia Djebar
Land: Algeriet
Originalets titel: Nulle part dans la maison de mon père (2007)
Översättare: Ingvar Rydberg

I den här boken berättar Assia Djebar om sin egen uppväxt. Först om barndomen, när lilla Fatima (Assia Djebar var en pseudonym för Fatima-Zohra Imalhayène) leder sin beslöjade mor genom gatorna till det för ett barn så mystiska badhuset. Bara några få år senare slutar modern bära slöja och går över till samma klädstil som de franska fruarna som hon umgås med. Fadern är lärare och av den bestämda uppfattningen att dottern ska få en ordentlig utbildning. Annars är ju de flesta tonårsflickor instängda i hemmet, men inte Fatima. Men Djebar tar också upp ett minne som skaver, ett tillfälle när pappan inte var så modern.

De flesta av flickorna på internatskolan är franska, spanska och maltesiska. De är ju födda i Algeriet och har levt där hela livet, men de kan inte prata arabiska. Det är inte intressant för dem. Fatima längtar efter att få läsa arabiska som ett riktigt skolämne, men det erbjuds inte på hennes linje. Hon börjar brevväxla med en pojke, mest för att han kan berätta om den förislamiska poesi som han får lära sig i sin skola verkar det som. Fast det utvecklar sig till något mer sedan. Och leder också till ett självmordsförsök. Och då verkar det som om precis allt som har hänt har lett fram till det infallet.

”Ingenstans i min fars hus” är den andra bok av Assia Djebar som jag läser i det här projektet, eller ja, överhuvudtaget. Båda ingår i hennes algeriska kvartett. Som jag förstår det är det de fyra böckerna som är översatta till svenska: ”Kärleken, kriget”, ”Sultanbrudens skugga”, ”Ett fängelse så stort” och ”Ingenstans i min fars hus”. Flera händelser i ”Ingenstans i min fars hus” nämndes också i ”Kärleken, kriget”, bland annat självmordsförsöket, men inte på samma sätt. I ”Kärleken, kriget” var det många människors erfarenheter som man fick ta del av – den spände över nästan 150 år av fransk ockupation och skildrade hur det påverkade människorna i landet. ”Ingenstans i mitt fars hus” handlar däremot bara om författaren och hennes närmaste, men fortfarande ser man hur livet påverkas av att landet inte är självständigt. Det gör visserligen att Fatima har en frihet och en utbildning som hon knappast skulle haft annars, men utbildningen är t.ex. inte på landets språk.

Jag får inte glömma böckerna förresten. Nu har jag nästan fått det att verka som om skolan innebär en sån otrolig frihet. Men så spännande är det väl inte med ett internat för flickor, inte ens om det också innebär ett par timmars bussresa till hemstaden och tillbaka varje helg. Det är först när Fatima blir lite äldre som hon verkligen vågar ge sig ut på stan. Däremot upptäcker hon och en av hennes skolkamrater ganska tidigt att i litteraturen kan man uppleva vad som helst.

7. Främlingen

FrämlingenFrämlingen
av Albert Camus
Land: Algeriet
Originalets titel: L’Étranger (1942)
Översättare: Jan Stolpe

Jag har läst ”Främlingen” tidigare, men det dröjde innan jag kom ihåg att boken faktiskt utspelar sig i Algeriet och att det kunde passa med en omläsning i det här projektet. Jag påmindes säkert om det genom någon lista på Goodreads eller så. Det finns ganska gott om listor över böcker som utspelar sig i specifika länder. Oftast är det inga problem att hitta böcker om varje land.

Camus roman handlar om Meursault, en ung man vars mor dör, som gör upp planer på att gifta sig med sin flickvän och så småningom dödar en arabisk man utan att egentligen reagera på någon av de här sakerna. De är inte så viktiga för honom. När det blir rättegång gör man så stor affär av att han reagerade på fel sätt efter mammans död – att han inte grät på begravningen och redan dagen efter var ute och roade sig – att det snarare är därför han döms till döden än för att han har begått ett mord. Jag tänker inte försöka analysera Meursault, eller stranden eller solen, här.

Jag läste ”Främlingen” kort efter att ha läst ”Kärleken, kriget” och jag tänkte att det är är ”den andra sidan”. I stället för att läsa om invasion och frihetskamp så läser man här om ett Algeriet som helt enkelt är en del av Frankrike, bebott av fransmän. Att majoriteten av befolkningen inte är fransk märks knappt. Alger känns ungefär som en fransk stad. Alla i Meursaults krets är fransmän. Att grannens flickvän är arabisk är tydligen anmärkningsvärt, det är också på grund av detta som händelserna utvecklas på ett sånt sätt att Meursault skjuter en arab. Annars så är det nästan som att de inte finns. Varken den mördade mannen, grannens flickvän eller någon annan arab är namngivna i romanen. Och det är ju som sagt inte mordet som framställs som Meursaults värsta brott under rättegången.

Det är förresten inte utan att jag kommer att tänka på ”The Tremor of Forgery”, där en amerikan kanske eller kanske inte råkar döda en marockan och sedan brottas med problemet om det egentligen spelar någon roll.

6. Kärleken, kriget

Kärleken, krigetKärleken, kriget
av Assia Djebar
Land: Algeriet
Originalets titel: L’amour, la fantasia (1985)
Översättare: Ingvar Rydberg

1830 kommer den franska flottan till Alger och under flera år erövras Algeriet. Fruktansvärda scener utspelar sig. Källorna är franska. Erövrarna har ofta själva skildrat hur de angrep befolkningen. Många år senare följer en algerisk pappa sin dotter till den franska skolan. När jämnåriga flickor stängs in i hemmet så fortsätter flickan gå till skolan, hon bär inte slöja, hon får en fransk utbildning. Hon får mer frihet än andra algeriska kvinnor, men hon hamnar också lite utanför deras gemenskap. Det blir också lite dubbelt, att hon tack vare att landet inte är fritt själv får frihet. Och att vissa saker bara kan sägas på arabiska och vissa bara på franska. Detta var också orsaken till att Djebar skrev sina böcker på franska.

I mitten av 1900-talet är det krig igen. Nu kämpar det algeriska folket för att befria sig från Frankrike. Nu får kvinnorna komma till tals. Ibland är tonen nästan som om det är sagor som berättas, men så småningom får jag intrycket att det handlar om samtal eller intervjuer med kvinnor om deras minnen från kriget. (Boken är från 80-talet, så det har bara gått en 20-25 år sedan kriget.) Någon följde efter sina bröder som kämpade mot fransmännen. Någon fick sitt hem och sina ägodelar förstörda för att ha hjälpt rebellerna. Alla har förlorat familjemedlemmar. Och så är det den där frågan som man knappt vågar ställa, ”led du skada?”. Alla vet vad det betyder.

Det är så många olika saker som berättas i den här romanen (memoaren? essän? dokumentärromanen?) att jag knappt begriper hur Djebar fick ihop det till en enda bok. Men hon lyckades. Och den är helt perfekt för mitt ”resa genom att läsa”-syfte. jag har svårt att tänka mig att någon av mina andra utvalda böcker ger en tydligare bild av Algeriet.

Jag kom förresten att tänka på att i en deckare av Stieg Trenter så hittar man en dolk som kommer från en organisation som kämpar för Algeriets frihet. Jag minns inte längre hur den kom in i bilden (var den en viktig ledtråd eller en red herring?), men det tyder åtminstone på att frihetskriget var en stor händelse som man följde med i även i utlandet. Tidigare hade jag dock inte hört talas om det, utöver att jag väl kunde ha räknat ut att något hade hänt eftersom Algeriet inte tillhör Frankrike nu.

Hej Algeriet

Jag rör mig (högst inbillat) lite västerut från Tunisien och hamnar i Algeriet. Av en händelse kollade jag nyligen upp vilket som är Afrikas största land och det visade sig vara Algeriet. (TP med vänner på nyår. Vilket är Afrikas största land? Sudan! Jag tänkte: stämmer det fortfarande efter att Sydsudan blev självständigt? Det gjorde det inte, Sudan är numera ”bara” tredje störst.) Det här gäller förstås det till ytan största landet. Störst befolkning har väl Nigeria?

Jag har bullat upp med några böcker som utspelar sig i Algeriet och mest ser jag fram emot att läsa Assia Djebar. Jag har hört mycket bra om henne och hon var ju också en av de författare som folk brukade gissa på skulle få nobelpriset i litteratur. Nu dog hon ju 2015 så det blev inte så.

När jag läste ”Det här är vår tid” så nämndes det att en av de intervjuade kvinnorna (Amira) och hennes vänner dansade till en hit av en algerisk sångare. Intressant med tanke på att mitt nästa land skulle bli Algeriet. Men det visade sig ju vara en låt som jag hade hört massor av gånger. Den var ju en hit i Sverige också … 🙂