Kategoriarkiv: Afrika

31. Min farsa är Tarzan

Min farsa är TarzanMin farsa är Tarzan
av Lasse Ekholm
Illustrerad av Sven Nordqvist
Land: Gambia
Originalets titel: – (1989)
Översättare: –

Jag hittade en svensk barnbok som utspelar sig i Gambia. Jag tror inte att de egentligen säger vilket land det är, men valutan heter dalasi så …

Ronny har följt med sin pappa på en jobbresa till Gambia. De får bo på ett fint hotell som Ronnys pappa ska fotografera till en resetidning. Dessutom ska en svensk fotomodell resa ner senare, för Ronnys pappa ska också passa på att fota en baddräktskollektion. Han är fotograf och kan allt. Han har blivit utsedd till ”årets tjejfotograf” och på hotellet blir han utsedd till ”Tarzan” i en tävling. Ronny ser väldigt upp till honom, men själv är han inte på långa vägar så cool som pappan. Han kan inte förstå varför mamman (de är skilda) blir så irriterad på hans sätt.

Pappan är verkligen ganska irriterande, en sån som alltid måste vara i centrum, men Ronny ser inte det.

Så försvinner Ronnys pappa och Ronny måste klara sig själv. Först och främst med att försöka hitta pappan. Han har lärt känna en kille från en by i närheten lite, men kommer Lamin verkligen vilja hjälpa honom? Ronny gjorde ju bort sig och råkade förolämpa honom rejält. Och sedan är det den där fotomodellen som ska komma. Ronnys pappa har ju visat litegrann hur kamerorna funkar, kanske kan Ronny ta hand om den plåtningen på egen hand? Göra något som pappan kan bli stolt över?

Det är lite av en skröna det här. Ganska rolig, men den känns också gammal på något sätt. Inte nödvändigtvis i handlingen eller i temat, men i stilen. Den är så som barnböcker var på 80-talet när den här är skriven.

30. He Sleeps

He SleepsHe Sleeps
av Reginald McKnight
Land: Senegal
Originalets titel: – (2001)
Översättare: –

Bertrand Milworth är en afroamerikansk antropolog som har rest till Senegal för att samla in vandringshistorier (alltså urban legends). Men i själva verket reser han snarare från något än till något, hemma håller hans äktenskap på att falla sönder. I Dakar får han hjälp att hitta ett hyresrum, och i samma lägenhet bor även en senegalesisk familj, Alaine, Kene och deras lilla dotter. Alaine är en blandning av vänskaplig och fientlig. På nätterna hör Bert hur paret har högljutt sex i rummet bredvid och han drömmer om Kene. Överhuvudtaget drömmer han mycket i Senegal, både om Kene och helt andra saker. Han kan inte minnas att han någonsin har drömt i USA. Han sover mer här också. Mycket, mycket mer. Det är kanske något som är fel.

Boken berättas dels i tredje person, dels genom Berts dagböcker och brev. Det handlar mycket om förhållandet som afroamerikaner som Bert har till Afrika, och tvärtom, vad folk han möter tycker om att han kommer och ska studera dem. Samtidigt handlar det om Berts uppväxt i USA. Han tänker mycket på att han alltid har varit tillsammans med vita kvinnor, och vad det beror på egentligen.

Det tog lång tid att läsa ”He Sleeps”. Ofta var det faktiskt ganska tråkigt med alla de här breven och dagboksanteckningarna. Ibland var det förstås intressant eller spännande också. Här fanns också mycket mer miljöbeskrivningar än i de andra böckerna jag har läst om Senegal, säkert för att det är en ny och exotisk miljö för berättaren. Så det passade bra att avsluta Senegaletappen med den här boken.

29. Niiwam

NiiwamNiiwam
av Sembène Ousmane
Land: Senegal
Originalets titel: Niiwam, suivi de Taaw (1987)
Översättare: Ingrid Krook

”Niiwam” innehåller två noveller. Den kortare berättelsen, med titeln ”Niiwam”, handlar om en man, Thierno, som nyligen har kommit till Dakar tillsammans med sin fru och lille son. Sonen har nu dött och fadern måste frakta honom till begravningsplatsen. Det är för långt att gå, och för dyrt att åka dit på annat sätt än med buss. Men det är nervöst att åka genom staden med ett dött barn i knät. Tänk om någon förstår vad byltet innehåller … Och Thierno förstår sig inte på staden överhuvudtaget.

Den längre novellen, ”Taaw”, handlar om en ung man som borde skaffa ett jobb. Hans mamma vill det förstås, och han har ju vissa skäl att försöka skärpa sig nu även om skolgången inte blev den succé som han och modern hade hoppats på. Men kompisarna menar att det inte är någon mening att försöka, och vill man verkligen ha ett jobb egentligen?

I båda novellerna får jag en känsla av en stad som är opersonlig och ogästvänlig. Även om det finns hjälpsamma människor också.

Sembène Ousmane var visst både filmskapare och författare, och ”Taaw” kom som film redan 1970 (Tauw, se IMDb). Det finns även en film som är baserad på ”Niiwam” (se IMDb).

28. So Long A Letter

So Long A LetterSo Long A Letter
av Mariama Bâ
Land: Senegal
Originalets titel: Une si longue lettre (1979)
Översättare: Modupé Bodé-Thomas

Den här boken är inte helt oväntat uppbyggd som ett långt brev. Det är Ramatoulaye Fall som skriver till sin väninna Aissatou. Båda två är välutbildade. Ramatoulaye undervisar vid universitetet, och efter att han skilt sig från sin man flyttar Aissatou till USA med sina söner, där de klarar sig bra.

Ramatoulaye har just blivit änka och genomgår just nu en traditionell sorgeperiod. I brevet berättar hon om sitt liv, och hur allt förändrades för några år sedan när maken i hemlighet tog en andra fru, en ung flicka som är jämnårig med hans och Ramatoulayes äldsta dotter. Efter det har han varit frånvarande från Ramtoulayes och de tolv barnens liv. Ramatoulaye skriver om sina känslor kring det och sina känslor kring mannens död, men även om annat som händer under den här perioden.

Intressant inblick i livet i Senegal i mitten av 1900-talet. Som jag förstår det så är Ramatoulayes och Aissatous historier ganska typiska för deras generation – de är väl födda på 30-talet, och nu är det runt 1980 – medan Ramatoulayes döttrar representerar den kommande generationen, med andra värderingar.

27. The Bad-Ass Librarians of Timbuktu

The Bad-Ass Librarians of TimbuktuThe Bad-Ass Librarians of Timbuktu: And Their Race to Save the World’s Most Precious Manuscripts
av Joshua Hammer
Land: Mali
Originalets titel: – (2016)
Översättare: –

Hur kan man motstå en bok med titeln ”The Bad-Ass Librarians of Timbuktu”? Svar: Det kan man inte.

Genom tiderna har staden Timbuktus roll som utbildningscentrum gått upp och ner. (I ”Segu” som jag läste för ett tag sedan reser en av huvudpersonerna dit för att studera någon gång på 1700-talet. Roligt när böckerna ”pratar” med varandra på det här sättet.) Under långa perioder har det varit regionens mest betydande stad ur en akademisk synvinkel. Och det finns fortfarande kvar mängder med handskrivna böcker och manuskript från den tiden. Oftast i privata samlingar. En av dessa samlingar fanns i Abdel Kader Haidaras vård, en samling som gått i arv i släkten i hundratals år (och ökats på efter hand). Inte nödvändigtvis till den äldste sonen, utan till den som den föregående innehavaren har tyckt varit bäst lämpad för uppdraget.

Ganska snart blev han värvad till ett uppdrag. Att inventera och samla in böcker från regionen. Tidigare försök hade misslyckats eftersom böckernas ägare upplevde det som att de blev bestulna och gömde undan sina samlingar. Man värderar sina boksamlingar mycket högt. Så det gällde att hitta ett system som alla kunde vara nöjda med. Och det var ju bättre för böckerna att förvaras i biblioteksmiljö. Även om klimatet är ganska torrt i Timbuktu och det är en anledning till att det ändå finns så många skrifter kvar, så är det mycket som kan skada böckerna om man förvarar dem olämpligt.

Arbetet med böckerna gick mycket bra. Tills Al Qaida erövrade norra Mali 2012, och Haidara visste att det bara var en tidsfråga innan de skulle förstöra de värdefulla böckerna. Man behövde en plan för att smuggla dem därifrån på ett diskret sätt. Och hade en kickstarter-kampanj.

Intressant bok på många sätt. Man får ju veta mycket om Malis historia, och om Al Qaidas framväxt i regionen samt om insamling och utsmuggling av gamla manuskript. Men jag hade gärna sett att det handlade mer om böckerna och bibliotekarierna och mindre om Al Qaida. Även om man förstås behöver förstå bakgrunden. Och jag visste inte mycket om Malis nutidshistoria innan och av det skälet var ju de ”tråkiga” bitarna ändå läsvärda. Efter att jag hade läst boken är det förstås som att artiklar om landet plötsligt har dykt upp. Som alltid.

26. När löjtnanten kom hem till Mali

När löjtnanten kom hem till MaliNär löjtnanten kom hem till Mali: En trilogi om Kouta
av Massa Makan Diabaté
Land: Mali
Originalets titel: Le lieutenant de Kouta (1979), Le coiffeur de Kouta (1980), Le boucher de Kouta (1982)
Översättare: Gunnel von Friesen

Det verkar kanske som om jag inte läser så fort, men jag vill bara tala om att det här faktiskt är en hel trilogi (visserligen ganska korta) romaner i en volym. Namnen på staden och landet där det utspelar sig är ändrade, men det ska vara baserat på staden som författaren kommer ifrån, Kita i västra Mali. Det verkar också som om själve löjtnanten i titeln var en verklig person.

Löjtnanten, Siriman Keita, har tjänstgjort i franska armén och bl.a. kämpat i andra världskriget, men har nu dragit sig tillbaka till hemlandet. Däremot väljer han att bosätta sig i Kouta i stället för i sin egen hemby, och man kan väl säga att han inte riktigt smälter in.

De andra två böckerna utspelar sig efter att landet har blivit självständigt. För vanligt folk, långt från händelsernas centrum, behöver det dock inte betyda bättre. Tydligen måste man fortfarande betala skatt, och rätt vad det är har det blivit regimskifte, och de lokala ämbetsmännen kan vara lika dåliga som förr om åren och man kan råka minst lika illa ut om man sätter sig upp mot dem.

Vi får framför allt följa en grupp män som har ett särskilt band eftersom de är jämnåriga och omskurna samtidigt. Det innebär dock inte att de alltid står på vänskaplig fot med varandra. Det är alltid någon som har en plan, för att få någon fördel. Jag tyckte inte att det var så lätt att hänga med i det här alla gånger. Men ändå ganska roligt. För även om det ibland händer något hemskt, så är det i stort sett humoristiska skildringar av livet i byn.

Och så dök det upp en företeelse som de kallade ”sanankún”, som jag tyckte verkade kul. Att vissa släkter (och då menar man alla med de efternamnen, inte bara två familjer i samma by) har en tradition av att retas med varandra. Läs mer här. I den här boken upptäcker t.ex. en fånge och hans fångvaktare, som ska vakta fången under en resa, att de med sina efternamn är varandras ”sanankùn”. Genast låses handbojorna upp och de två tillbringar resan med trevligt samtal och att utbyta lättsamma förolämpningar.

25. Segu: Murar av lera

SeguSegu: Murar av lera
av Maryse Condé
Land: Mali
Originalets titel: Ségou – Les Murailles de terre (1984)
Översättare: Svante Hansson

Var 80-talet den maffiga släktkrönikans tid, eller verkar det bara som det för att jag läste en del sånt på 90-talet? Hur som helst så är ”Segu” just en maffig släktkrönika som gavs ut från 80-talet, men den utspelar sig i en annan miljö än de släktsagor jag har läst tidigare.

Boken tar sin början i sluten av 1700-talet i staden Segu som, om jag förstår det rätt, är centrum i riket Segu. Folk i staden tillhör i allmänhet folkgruppen bambara, med sitt språk och sina seder och religion. Men det är en stor stad, och det bor människor från flera andra folkgrupper här. Adelsmannen Dusika Traoré är överhuvud för sin släkt – självklart jordbrukare, den enda tänkbara sysselsättningen för en adelsman av bambarafolket – och en av kungens närmaste män.

Men nu börjar olyckorna. Dusika hamnar i onåd hos kungen, och hans äldste son har en dragning till islam. Det är en ganska ny religion i området. Bambara är inte muslimer, men många andra i staden är det och det finns moskéer. Tiekoro är särskilt fascinerad av deras skriftspråk. Det vill han gärna lära sig. Och när han nu ändå har konverterat så bestämmer man sig för att låta honom gå på universitet i Timbuktu. Hans halvbror Siga får följa med, trots att Siga inte ska läsa vid universitet och sannerligen inte har tänkt konvertera. Så hur ska han klara sig i Timbuktu egentligen?

Vi får också läsa om Naba, som försvinner spårlöst för familjen under en jakt. Och så den äventyrslystne Malobali, som lämnar familjen självmant. Släkten Traoré har levt på samma sätt under lång tid, men världen förändras och de av Dusikas söner och barnbarn som vi får följa får helt andra livsöden än sina förfäder. Om det är genom egna val eller inte varierar. Men jag tänker att det man verkligen inte hade velat under den här tiden är att vara kvinna. För det är inte mycket som är deras egna val här. Vare sig det är Dusikas vördade hustru Nya eller slavinnor som Nadié och Ayodelé så måste de finna sig i att andra fattar beslut om dem. Och det blir inte bättre om man så hamnar i Brasilien, annat än i undantagsfall. Och ändå är även bokens kvinnor personligheter med egna idéer.

Maryse Condé är visserligen från Guadeloupe i Västindien, men ska tydligen ha bambararötter och har dessutom bott i flera länder i Västafrika. Det känns som att boken är skriven av någon som vet vad hon pratar om. Det finns också ett avsnitt med upplysningar om t.ex. historiska personer som förekommer i romanen. Även om boken inte utspelas helt och hållet inom Malis gränser (faktiskt gör den avstickare så långt bort som London och Brasilien) så känns den helt perfekt för mitt projekt. Jag gillar att den utspelar sig innan Afrika koloniserades. Man får små föraningar om vad som kommer att hända. Det finns européer i olika handelsstäder vid kusten. Men än så länge håller de sig där. Den tiden som skildras här påminner faktiskt en del om när man läser om när Norden kristnades, fast med islam och animism i stället för kristendom och asatro. Folk börjar övergå till den nya religionen mer och mer, fast man behåller fortfarande en del tankar från den gamla.

Lite segt var det allt att ta sig igenom boken. Mest för att man hela tiden byter huvudperson och tid och plats. Och slutet blir lite konstigt. Väldigt abrupt. På grund av att det här är första boken av två förstås. Den andra (”Ségou – La Terre en miettes”) är tyvärr inte översatt till svenska.

24. Wer schön sein will, muss reisen

Wer schön sein will muss reisenWer schön sein will, muss reisen: Ein Selbstversuch im Land der runden Frauen
av Tine Wittler
Land: Mauretanien
Originalets titel: – (2012)
Översättare: –

Det är som sagt inte enkelt att hitta böcker som utspelar sig i Mauretanien. Men här är åtminstone en – en reseskildring, eller ett reportage, av en tysk författare och programledare. Lite otippat att hon verkar skriva rena underhållningsromaner och hålla i TV-program om inredning. Man förväntar ju sig att det ska vara någon som gör TV om politik eller kanske natur som tar sig an ett sånt här projekt. Men det vimlar ju inte direkt av sådana böcker …

”Wer schön sein will, muss reisen” verkar vara en lek med frasen ”wer schön sein will, muss leiden”, alltså ”vill man vara fin, får man lida pin”. Fast i stället blir det ”den som vill vara vacker måste resa”. Det är namnet på både den här boken och en dokumentärfilm, och boken är en dagbok om det projektet. Det skulle inte alls bli en riskfylld och stapatsfylld resa. Det började med att Wittler höll på med en roman, i vilket huvudpersonen skyller alla sina problem på sin övervikt. Som ett steg på vägen till att inse att detta inte stämmer skulle romanfiguren resa till ett land där kvinnor ska vara tjocka för att anses vackra. I Mauretanien lär det vara så, och utan att veta så mycket mer bestämmer Wittler sig för att det är dit bokens huvudperson ska resa.

Men ju mer research hon gör desto tydligare blir det att detta inte kommer bli någon roman. Mauretaniens skönhetsideal är tydligen inte så paradisiska som det kan verka. Även om de är annorlunda mot vad vi är vana vid så tar man till lika ohälsosamma metoder. Traditionellt tvångsmatas unga flickor med enorma mängder kamelmjölk för att få de rätta formerna. Numera förekommer det att kvinnor tar preparat som är till för att göda boskap, en billig men farlig metod för att gå upp i vikt. Det här måste bli ett reportage i stället, en bok och kanske även en film. Tine Wittler måste resa till Mauretanien. Och hon som tycker att en lagom äventyrlig semester är att hyra en stuga med dålig internetanslutning – i Danmark.

Hela första halvan av boken handlar om hur svårt det är att få alla tillstånd som krävs för att få göra en film i Mauretanien. Det förekommer kidnappningar av västerlänningar och tyska UD avråder bestämt från icke nödvändiga resor till landet. Parallellt med detta läser Wittler på om hur skönhetsidealen i Europa har ändrats genom tiderna, och även detta redogörs för i dagboken. Ganska intressant faktiskt.

Andra halvan av boken handlar så faktiskt om själva resan och om intervjuer med mauretanier med tyngdpunkten på skönhetsideal. En del menar att man är på väg bort från det gamla, i och med att man ser på mycket utländsk tv. Andra menar att även om det kanske är trendigt att vara smalare så tycker ju alla egentligen att det är finast med tjocka kvinnor, och att det inte kommer ändras i det långa loppet. Det verkar också råda delade meningar om hur vanligt det är med den traditionella tvångsmatningen nuförtiden. Men de flesta är överens om att farliga mediciner är ett stort problem. Man diskuterar också hur kvinnor uppfattar sig själva i landet. Med stor självkänsla, visar det sig.

Mitt under resan påbörjas förresten den arabiska våren, med demonstrationer och oroligheter i alla länder i området. Det märks även i Mauretanien, men inte i samma utsträckning som i närliggande länder.

Det är konstigt att jag hittade så få böcker om landet, men det är ju tur att någon har skrivit en i alla fall. Det kan ju hända att det hade hjälpt om jag hade kunnat fler språk förstås.

23. Skeletons on the Zahara

Skeletons on the ZaharaSkeletons on the Zahara: A True Story of Survival
av Dean King
Land: Västsahara, Mauretanien*
Originalets titel: – (2004)
Översättare: –

*Jag blev lite besviken när jag började läsa boken och upptäckte att det bara var en mycket liten del som utspelade sig i det som nu är Mauretanien. Jag hade ju läst på internet att det skulle vara i Mauretanien. Och så utspelar sig i stället större delen av boken i Västsahara. Visst är det också intressant, men jag har ju redan läst om Västsahara. Nu ville jag läsa om Mauretanien!

1815 förliste ett amerikanskt handelsfartyg utanför Afrikas kust. Området mellan Kanarieöarna och fastlandet kan visst vara ganska förrädiskt. Och att fastlandet här är öken gör de hela ännu mer riskfyllt. Man måste lämna sitt sjunkande skepp, men det är omöjligt att överleva på land. Det saknas skydd för den brännande solen. Man har bara den mat och dryck man har lyckats bärga från skeppet, och ingen chans att hitta mer. Bebyggelse saknas, men man kan möjligen stöta ihop med en grupp nomader. Då tillkommer ju problemet att alla sjömän vid den här tiden var övertygade om att befolkningen i Sahara var kannibaler.

”Skeletons on the Zahara” är baserad på bl.a. kapten James Rileys bok om sina upplevelser. Den ska ha varit väldigt populär i USA under 1800-talet. Även en av besättningsmännen, Archibald Robbins, gav ut en bok om vad som hänt. Det var för övrigt han som gjorde en avstickare längre söderut, in i vad som nu är Mauretanien.(Här fanns miserabla fiskebyar. Det är i stort sett allt vi får veta.)

Att säga att han gjorde en avstickare är kanske fel, ingen av amerikanerna hade särskilt mycket att säga till om när det gällde vart de skulle eller vad som skulle hända dem. Efter några dagars extrem uttorkning – det beskrivs i detalj hur detta påverkade deras kroppar och mentala hälsa, både enligt Rileys egen krönika och vad modern vetenskap känner till – valde de att överlämna sig till en karavan och blev då slavar. Det fanns inget utrymme för välgörenhet i öknen. Dyker det upp tolv personer helt plötsligt behöver man veta att det är lönt att ge dem mat och vatten. Inte för att någon av dem fick så mycket av det ändå. Och de såldes och byttes mellan olika ägare och gruppen splittrades.

Hade de lidit skeppsbrott längre söderut hade de genast förts till en stor hamnstad, för där var det allmänt känt att en lösensumma betalades för kristna sjömän som gjorde det lönt att lämna in dem i stället för att de skulle hamna i slaveri. I Sahara fanns ingen sådan rutin. Riley fick i stället påstå att han kände den brittiske konsuln i Essaouira i Marocko och att denne skulle betala rejält om Riley och hans besättning fördes dit. Riley ägdes av Sidi Hamet, som lovade att göra sitt bästa för att genomföra detta. Men han motarbetades i sin tur av släktingar som ville göra en snabb vinst. Men Riley och Hamet hade hunnit utveckla någon sorts vänskap, som gjorde att Hamet ändå försökte sig på att överlista sina släktingar. För att vara helt ärlig så hängde jag inte med i alla listiga manövrar hit och dit …

Ja, vi vet ju att Riley skrev en bok senare, så det måste ju ha gått bra för honom. Men hur gick det med de andra? Riley kände fortfarande ett ansvar för dem – han hade ju varit deras kapten. Inte minst för femtonårige Horace Savage, som Riley hade tagit sig an lite extra efter att pojkens far omkommit på sjön. Och det är ju inte bara det här med att de är slavar och man inte vet om någon av dem kommer säljas till någon med andra planer för dem. Det är också de fysiska umbärandena, som är så extrema att man inte tror att någon kan utsättas för det och fortfarande vara vid liv. Det är det här titelns skelett syftar på.

Texten flyter ju inte alls på som i en roman, men det är ändå ganska spännande läsning. Även om det handlade om fel land. Och man får verkligen klart för sig vilken utmaning det är att leva i öknen, genom att man får se hur det går om man inte är förberedd och inte känner till naturen.

22. See How Much I Love You

See How Much I Love YouSee How Much I Love You
av Luis Leante
Land: Västsahara
Originalets titel: Mira si yo te querré (2007)
Översättare: Martin Schifino

”See How Much I Love You” utspelar sig inte bara i Västsahara utan även i Spanien och Algeriet, men ibland får man bara hålla till godo med vad man hittar.

I mitten av 70-talet träffas Montse och Santiago i Barcelona och upplever en intensiv kärlekshistoria. Fast det tar slut lika snabbt och Montse gör klart att hon aldrig vill se Santiago igen. Santiago blir sårad och när han blir inkallad till sin militärtjänstgöring ansöker han om att få göra den så långt bort från Barcelona det bara går, i kolonin Spanska Sahara. I motsats till de flesta spanska soldaterna blir han intresserad av den lokala kulturen och får flera vänner bland sahrawifolket. Men snart ska mycket komma att förändras i landet, när Franco dör och flera andra länder är intresserade av att ta över kolonin.

Många år senare arbetar Montse som läkare och har nyligen separerat från sin make. Santiago är ett sedan länge avslutat kapitel, hon fick veta att han dog 1975. Men helt oväntat upptäcker hon något som tyder på att Santiago inte alls dog då, utan han kanske rent av fortfarande lever i Västsahara eller i flyktinglägren i Algeriet. Borde hon resa dit och försöka få tag i honom?

När jag läste beskrivningen av romanen, något i den här stilen, så föreställde jag mig något lite mer feelgood än vad den faktiskt var. Att läsa om Montses och Santis sommar i Barcelona var mysigt förstås, men resten av boken var annorlunda. Det kanske man ska vara tacksam över förstås. Det är ju ändå ett krig som utkämpas (på 70-talet) och en situation som fortfarande inte är löst. Det är visserligen inte det boken handlar om egentligen, det utgör ju bara en bakgrund, framför allt till historien om Santiago. Men man kan ju inte helt bortse från vad som händer omkring honom. Självklart påverkas han.

Handlingen berättas inte kronologiskt och är så smart ordnad att spänningen är på topp fram till de allra sista sidorna. Inte förrän då faller allt på plats. Fast jag tyckte att det var en del saker som aldrig riktigt föll på plats. Precis i början är Montse inspärrad i ett skjul i öknen tillsammans med flera andra kvinnor och hon gör sig beredd att fly. Man får visserligen reda på hur hon hamnade där, men inte varför. Är det helt normalt att plötsligt bli kidnappad när man reser till Sahara? Fast i så fall kunde det ju ha nämnts något om det i boken. Nu kändes det som en händelse som konstruerats enbart för att ge boken en actionfylld början.

Klart läsvärd roman i alla fall. Inte bara för att den beskriver platser som inte är så vanliga att läsa om. (Och Barcelona förstås, men det är ingen brist på böcker som utspelar sig i Barcelona.) Men jag tyckte faktiskt att miljöbeskrivningarna var bra. Det var lätt att föreställa sig platserna.