Kategoriarkiv: Afrika

41. Långt från min far

Långt från min farLångt från min far
av Véronique Tadjo
Land: Elfenbenskusten
Originalets titel: Loin de mon père (2010)
Översättare: Ragna Essén

Ännu ett land där det har varit krig nyligen. Nina har inte varit i Elfenbenskusten, sitt ena hemland, på flera år. Trots att hennes far har varit sjuk har han inte velat att hon ska komma dit. Det är dåliga tider, det finns inga jobb, och dessutom blir han väl omhändertagen av sina systrar. Bättre att Nina stannar utomlands. Men nu är han död och Nina reser hem för att ordna med begravningen.

Jag tycker att jag börjar känna igen hur det funkar med familj nu, efter alla dessa böcker från regionen. Det är ofta stora familjer, inte minst för att till exempel fastrar och kusiner verkar räknas till den närmaste familjen. I böckerna är det också extremt vanligt att ha bott utomlands, men det kan ju hända att det speglar författarens eget liv, och att författare är lite överrepresenterade bland de som har bott utomlands. I synnerhet de som blir översatta kanske. Det blir ju enklare för utländska läsare om huvudpersonen, som till exempel Nina här, återupptäcker landet efter att ha varit borta länge när det handlar om ett land som man inte är så bekant med.

Nina försöker ordna allt det praktiska som hon tycker känns rätt, men släktingarna har ofta andra idéer. Hon försöker få stöd hos sin syster, men hon får inga svar på sina mejl. Kommer systern ens att komma? Alla frågar och Nina vet inte vad hon ska svara. Samtidigt får hon veta saker om fadern som har varit allmän kännedom i resten av familjen, men som man har hållit hemliga för Nina och hennes syster.

Välskriven bok i och för sig, men jag tror inte att den kommer stanna i minnet. Det är ju knappt så jag kommer ihåg den nu.

40. Allah is Not Obliged

Allah is Not ObligedAllah is Not Obliged
av Ahmadou Kourouma
Land: Liberia
Originalets titel: Allah n’est pas obligé (2000)
Översättare: Frank Wynne

När Birahimas mamma dör, efter många års sjukdom, skickas han iväg för att bo med sin faster som ska bo någonstans i Liberia. Men i Liberia pågår ett inbördeskrig, och Birahima blir barnsoldat. Han berättar om livet som barnsoldat, hur han och hans kamrater dödar och dödas, hur de utnyttjas på alla tänkbara sätt, vidskepelsen och magin som är viktig för soldaterna (även de vuxna) och också en del om bakgrunden till konflikten. Vissa händelser känner jag igen från ”The House at Sugar Beach”, men här är de berättade på ett annat sätt. Mot slutet är Birahima i Sierra Leone, och det knyter an till några av kapitlen i ”Ancestor Stones”. Jag gillar hur det känns som om alla böcker jag läser i det här projektet är bitar av samma pussel.

Birahima är mitt i kriget, men han berättar ofta ganska raljant och utan att visa särskilt mycket känslor. Det får man i stället läsa in mellan raderna, kanske när han ibland avbryter för att han inte har lust att berätta mer om ett ämne och ”ni kan inte tvinga mig”. Ofta citerar han ordspråket som titeln är en del av. ”Allah är inte tvungen att vara rättvis i allt han gör här på jorden.”

Berättarrösten känns kanske inte riktigt som en tio-tolvårings språk, även om han säger sig använda ett antal ordböcker och ofta avbryter sig för att förklara ett ord som han menar kan vara svårt. Men det funkar för berättelsen, även om jag också menar att det var berättarens avbrott och upprepningar som gjorde att läsningen gick ganska trögt.

39. The House at Sugar Beach

The House at Sugar beachThe House at Sugar Beach
av Helene Cooper
Land: Liberia
Originalets titel: – (2008)
Översättare: –

På 1800-talet kom skepp med människor som hade varit förslavade i Amerika till Afrikas västkust för att grunda ett nytt land. Det landet blev Liberia, och amerikanerna kallades lite hånfullt för Congo People av lokalbefolkningen. I Liberia var det de som var överklassen, medan Country People levde betydlig enklare. jag vet inte alls hur det är idag, men enligt Helene Coopers bok var det så under hennes uppväxt för ett par årtionden sedan. Hennes familj var i princip kunglig. Båda hennes föräldrar hade anor till personer på de där första skeppen från Amerika, och sedan dess hade det funnits många framstående personer i deras släkter.

På 70-talet byggde Helenes föräldrar ett lyxigt hus på en plats som heter Sugar Beach. Till hennes besvikelse var det en bra bit från Monrovia, där hon hade sina kompisar och kusiner. Släktträdet är stort och invecklat, men på Sugar Beach var Helene det äldsta barnet. Och nätterna i det egna rummet blev en fasa, när hon låg i mörkret och var rädd för naturliga och övernaturliga faror. Att de dessutom hade påhälsning av tjuvar ganska ofta underlättade inte. Så hennes mamma skaffade ett fosterbarn, Eunice, som var ett par år äldre än Helene. Tydligen var det ganska vanligt, och det sågs som en fantastisk chans för barn i fattiga familjer att få en bra utbildning och ett bättre liv. Eunice gick inte i samma skola som Helene och hennes syskon, men i en nästan lika fin skola. Det var inget konstigt med det, och de var som systrar eller bästa vänner. Livet lekte och Helene hade inga allvarliga bekymmer. Det var bio och killar och kläder och semesterhus i Europa.

Men det var politisk oro i Liberia och till slut – efter flera fullständigt fruktansvärda händelser – bestämde sig familjen Cooper för att flytta till USA, där de hade släktingar och redan hade varit många gånger. Eunice var vuxen och valde att stanna kvar i Liberia för att avsluta sin utbildning. I USA levde Helene under betydligt enklare förhållanden än hon var van vid, och hon försökte glömma Liberia. Hon tyckte inte om folks reaktioner när de förstod var hon kom ifrån, de kopplade bara ihop landet med det blodiga inbördeskrig som vid det här laget pågick. Hemma i Liberia upplevde däremot Eunice kriget på nära håll.

Intressant bok om man vill lära sig lite mer om Liberia och hur det kunde vara att leva där. Annars är det väl inget mästerverk till memoar. Jag hade egentligen velat läsa mer om Eunice och hennes upplevelser, men i stället får man följa Helenes väg till journalistiken. Och allt detta är bara lite mot slutet, det mesta handlar om barndomsminnen från Sugar Beach. Vilket i och för sig var det jag uppskattade mest att läsa om. Och för mitt projekt var detta en utmärkt bok, som även ger en översikt över Liberias historia ända från tidigt 1800-tal.

38. Friheten förde oss hit

Friheten förde oss hitFriheten förde oss hit
av Gunnar Ardelius
Land: Liberia
Originalets titel: – (2012)
Översättare: –

Det är 1960-tal. En svensk man får jobb vid Lamcos (Liberian American Swedish Mining Company) gruva i Liberia och flyttar dit med sin fru och deras tonårsson. Alla tre har sina problem, och de reagerar på olika sätt inför mötet med det helt främmande landet. Hektor har ju sitt jobb, men det är inte friktionsfritt. Margret hade väl hoppats på att allt skulle vara annorlunda här, men hon är ju fortfarande sig själv. Hon saknar Sverige och sin älskare, och har svårt att hitta ett sammanhang hon vill vara i bland de andra utländska fruarna i gruvsamhället. Hon verkar instabil och den hon tar ut sina aggressioner på är Ormpojken, en ung man som jobbar med att hålla farliga ormar borta från den svenska familjens tomt.

Sonen Mårten ville egentligen inte följa med till Liberia, men hittar ändå några vänner, bland annat Ormpojken. Det finns ett missnöje bland gruvarbetarna, och Mårten intresserar sig för saken. Men man får en känsla av att det mest är för att det är spännande. Det är ju inte så mycket annat som händer här. Mårten känner inte heller att det är någon större risk att delta i demonstrationer. Han är ju svensk, vad kan hända?

Intressant tid att läsa om, men det är som att något saknas i berättelsen. Att de tre familjemedlemmarna lever helt separata liv är förstås meningen, men jag skulle ändå vilja veta mera om det. Det är som att de knappt har med varandra att göra, bortsett från att de hör ihop och därför måste alla flytta med. Föräldrarna ifrågasätter visserligen det lämpliga i att sonen umgås med någon ur det egna tjänstefolket, men annars så reagerar de inte särskilt mycket på varandra. Och man kan bara ana vad Ormpojken tänker om dem egentligen.

37. Ancestor Stones

Ancestor StonesAncestor Stones
av Aminatta Forna
Land: Sierra Leone
Originalets titel: – (2006)
Översättare: –

Abie lever sedan många år i Storbritannien. Hon har man och barn där, och har bara varit på kortare besök i Sierra Leone med dem. Men nu får hon ett brev om att familjen kaffeplantage är hennes och hon reser dit, ensam den här gången. Detta är ramberättelsen, men större delen utgörs av det fyra av Abies fastrar berättar om sina liv. Alla har olika mödrar – Abies farfar hade totalt elva fruar – och åldersspannet är stort. Den äldsta fasterns barndom var helt annorlunda än den yngstas, och allihop har upplevt väldigt olika saker i sina liv. Skillnaderna beror ofta just på vem som var deras mor.

Samtidigt som man läser om fastrarnas liv får man också följa landets historia, från tiden som brittisk koloni till inbördeskriget på 90-talet. Jag visste inte ens att det hade varit inbördeskrig. Jag måste väl nästan ha hört talas om det, men jag kom inte ihåg det.

I en del recensioner skriver man förresten av boken utspelar sig i ett fiktivt land som påminner om Sierra Leone, men när t.o.m. väckelsepredikanten i början är en person som verkligen har funnits så kan jag inte tänka mig annat än att det verkligen är Sierra Leone som det utspelar sig i, även om orten som Abies familj kommer från är påhittad.

”Ancestor Stones” är den bästa boken jag har läst hittills i mitt projekt! Riktigt bra roman.

36. Svart barn

Svart barnSvart barn
av Camara Laye
Land: Guinea
Originalets titel: L’Enfant noir (1953)
Översättare: Ingemar och Mikaela Leckius

”Svart barn” är en skildring av Camara Layes barn- och ungdomstid i Guinea på 30- och 40-talet. Flera skolminnen är negativa – pennalismen i skolan i hemstaden och den bristande kvaliteten på undervisningen den första tiden på gymnasiet – men i båda fallen löste sig problemen så småningom, och de allra flesta minnena är ljusa. Barndomen beskrivs som väldigt lycklig, inte minst besöken hos mormor på landet, och många händelser rent av som magiska för ett barn. När boken skrevs bodde Camara Laye i Frankrike och det vilar ett nostalgiskt skimmer över både barndom och hemland.

35. The King of Kahel

The King of KahelThe King of Kahel
av Tierno Monénembo
Land: Guinea
Originalets titel: Le roi de Kahel (2008)
Översättare: Nicholas Elliott

Huvudpersonen i ”The King of Kahel” är baserad på en verklig person, men man är mycket noga med att påpeka att boken är en roman.

Aimé Olivier de Sanderval var en fransk entreprenör och upptäcktsresande som på 1880-talet reste till Västafrika. Det här var på den tiden när alla europeiska länder började skaffa kolonier i Europa, men Sanderval var mer ute efter att skaffa sig ett eget land, där han skulle bli kung. Som man ju gör. Han tänkte på antingen Tonkin (i nuvarande Vietnam) eller Fouta Djallon ( i nuvarande Guinea), men det blev Fouta Djallon, eftersom han tyckte att Afrika verkade mer spännande och han tyckte bättre om namnet Fouta Djallon. Att Fouta Djallon redan hade en kung var tydligen inte så viktigt för Sanderval. Han såg för sig att han skulle bli en bättre kung, och han skulle införa europeiska seder och framför allt bygga järnväg. Självförtroendet var det inget fel på, men att genomföra planen visar sig vara svårare än förutsett. Vad tänker de egentligen, de som offrar allt för den här typen av vansinniga planer?

Jag tyckte väl att det blev lite trögläst, även om det ofta var dramatiska händelser och gärna en lite humoristisk ton. Sanderval blir lite löjlig med sina stora planer. Som att han fortfarande leker upptäcktsresande hemma i trädgården, fast nu med livet som insats.

34. Två år i Bissau

Två år i BissauTvå år i Bissau
av Olle Ängkvist
Land: Guinea-Bissau
Originalets titel: – (1982)
Översättare: –

Det var som sagt inte enkelt att hitta en bok som utspelar sig i Guinea-Bissau. Allt jag hittade var väldigt akademiska böcker om t.ex. någon aspekt av landets näringsliv. Inte så intressant för mig. Och sedan finns det väl enstaka böcker av folk som har bott eller rest i landet, bl.a. ”Två år i Bissau” av den svenske konstnären Olle Ängkvist. Jag vet inget om konst, men jag känner igen hans namn som författaren till en barnbok om figuren Skryt-Morfar. Tydligen bodde han och hans hustru Ulla i Bissau (alltså huvudstaden i Guinea-Bissau) i två år omkring 1980, då hon jobbade där för SIDA. Boken – egentligen ett ganska tunt häfte – är utgiven av SIDA, i serien ”Jobba i U-land”.

Boken innehåller betraktelser om deras liv där, och om konst. De verkar ha passat på att resa runt och se mycket annat än bara själva Bissau, vilket är positivt för mitt projekt. Det är också gott om illustrationer, teckningar som Ängkvist gjort under vistelsen. Helst hade jag förstås velat läsa en tjock roman av en författare från Guinea-Bissau, men när det nu inte gick så är den här boken ändå inte helt fel.

33. Familjen Trago

Familjen TragoFamiljen Trago
av Germano Almeida
Land: Kap Verde
Originalets titel: Família Trago (1998)
Översättare: Irene Anderberg

Vi vet egentligen inte så mycket om berättaren i den här boken. Det han berättar är om de tidigare generationerna, sin fars och ett par generationer tidigare. Släktförhållandena är på en punkt lite oklara, så inget vet faktiskt inte exakt hur många generationer det rör sig om. Den centrala figuren är i alla fall den store Pedro Trago, som kom till Boa Vista många år tidigare, gifte sig och blev kvar på ön. Han ska ha varit från en av de andra öarna i Kap Verde, men det är inte mycket som är känt om hans liv innan han kom till Boa Vista. När berättaren som ung får i uppgift av sin far Venceslau att skriva Pedro Tragos historia så blandar han kända fakta om hans liv med rena fantasier. ”Familjen Trago” verkar vara ett nytt försök att skriva släktens historia, med sådant han har hört av Pedro Tragos söner och andra familjemedlemmar och lite mer ärligt kring vad som är påhitt och teorier. Även om Venceslau uppskattade Pedro Tragos uppdiktade bravader minst lika mycket som de verkliga.

Det är tur att det finns ett släktträd i början. Även om släkten inte är överdrivet stor så är det många namn att hålla reda på i början, när vi inte har lärt känna dem och deras inbördes förhållanden än. Men allt faller på plats. Utom det där som ingen riktigt verkar veta, bara en av alla ovanliga händelser i en ganska färgstark familj.

Boken utspelar sig innan Kap Verde blev självständigt från Portugal. Plötsligt dyker det t.ex. upp ett antal personer som har förvisats från Portugals fastland för att de är motståndare till Salazarregimen (och en av dem blir god vän till familjen Trago). Nästan allt inträffar på Boa Vista, men man får veta en del om de andra öarna också. Pedro Trago bedrev ju handel mellan olika öar ett tag – eftersom de olika öarna verkar ha ganska olika förutsättningar och producerar olika varor – och dessutom har pojkarna gått i skolan på en annan ö. Och farbror Serafim har rent av varit sjöman och kan berätta om flera olika länder, även om hans berättelser nog är starkt överdrivna.

Gillar man mustiga släktkrönikor så är ”Familjen Trago” värd att läsa. Letar man efter en bok från Kap Verde så känns det också som ett bra val.

32. Reading the Ceiling

Reading the CeilingReading the Ceiling
av Dayo Forster
Land: Gambia
Originalets titel: – (2007)
Översättare: –

Ayodele ska ut med sina kompisar och fira sin artonårsdag. Hon har också bestämt att den här dagen ska hon ha sex för första gången. Hon vet inte med vem, men hon har gjort en lista över tänkbara kandidater. Killen hon är kär i, en annan kille som är ganska tråkig men som hon vet gillar henne och några till. Det viktiga är inte vem, utan att det blir av.

Vad hon inte vet är att hennes liv kommer gestalta sig på helt olika sätt beroende på vem det blir. Vi får läsa tre olika versioner av Ayodeles liv. Kanske flyttar hon utomlands, kanske blir hon kvar i Gambia. Kanske blir hon gift, kanske blir hon mamma, kanske förlorar hon en närstående. Bekymmer får hon väl i vilket fall som helst. Kanske slutar det lyckligt.

Jag gillar idén med de olika liv som hon skulle kunna leva, men det gällde att koncentrera sig så man kom ihåg hur alla karaktärer hade det i just den version man läste för tillfället. även om boken inte utspelade sig helt och hållet i Gambia, så kändes det som en perfekt bok att läsa för att få en liten aning om landet. Man fick ju så många historier och miljöer i en och samma berättelse.