Kategoriarkiv: Afrika

47. Aicha

AichaAicha
av Bene Batako
Land: Togo
Originalets titel: Aicha (2009)
Översättare: Susanne Ljung Adriansson

Jag hittade en bok som utspelar sig i Togo, av en författare från Togo. Och i svensk översättning till och med. Författaren är rent av bosatt i Sverige. Jag är alltså väldigt nöjd med valet av bok. Däremot tyckte jag tyvärr inte så bra om själva boken.

Karim kommer från en by i norra Togo, och har just återvänt dit efter att ha studerat till lärare. I byn ska dessutom hans fästmö Aicha vänta på honom. Men det visar sig att hennes föräldrar har förmått henne att i stället gifta sig med en rik man, som är betydligt äldre än henne och dessutom redan hade tre fruar.

Det här är inte Karims enda motgång i byn. Folk insisterar på att inte använda sig av modern medicin, vid att låta omskära sina döttrar och överhuvudtaget hålla fast vid gamla idéer. Men när Karim, och så småningom Aicha och andra unga i byn, lägger fram sina moderna idéer så får de snabbt genomslag. Lite för snabbt för att det ska bli en intressant historia. Både personskildringar och konflikter känns ytliga. Visst möter Karim och Aicha motstånd från vissa håll, men det ska inte mycket till för att även dessa hinder ska övervinnas. Berättelsen hade nog vunnit på att göra Karim och Aicha mindre framgångsrika i sina strävanden.

46. Wife of the Gods

Wife of the GodsWife of the Gods
av Kwei Quartey
Land: Ghana
Originalets titel: – (2009)
Översättare: –

Jag avslutar Ghana-delen av projektet med en spännande deckare. Jag hade läst lite blandade omdömen om den, så den visade sig vara över förväntan. Jag var rädd att den skulle vara dålig. Många oförklarliga jämförelser med Damernas detektivbyrå i olika recensioner. Det här är en helt annan typ av deckare, så den enda likheten är väl att båda utspelar sig i Afrika. Ghana och Botswana rimmar i och för sig, men de ligger på vitt skilda delar av kontinenten. I vilket fall som helst, om man gillar den ena serien är det inte alls säkert att man kommer gilla den andra.

”Wife of the Gods” är den första boken i deckarserien om DI Darko Dawson. Han jobbar vid kriminalpolisen i Accra och han och hans fru har ett stort bekymmer. Deras lille son har ett medfött hjärtfel som inte är direkt livshotande, men ju äldre han blir desto mer verkar det påverka honom. Operationen är inget som bekostas av den allmänna sjukvården, så paret Dawson försöker lägga undan pengar. Författaren är läkare, så jag misstänker att det är därför han har valt att ta med det här ämnet i boken.

På grund av allt detta är Dawson rädd om sitt jobb, och trots att han inte vill resa ifrån familjen så kan han inte tacka nej när hans chef beordrar honom att resa till Voltaregionen i norra Ghana för att hålla i en mordutredning. Gladys Mensah, offret, var läkarstudent och under lovet jobbade hon som volontär i ett statligt projekt om aids, och spred information i byarna runt sin hemort. Representanter för projektet vill ha en kriminalare från huvudstaden, som har mer erfarenhet av mordutredningar.

Att det blir just Dawson är naturligt. I Voltaregionen talar man ewe. Dawson är den enda kriminalkommissarien i Accra som kan ewe. Hans mamma kom därifrån. Faktiskt kom hon från samma by som Gladys Mensah, Ketanu. Och Dawson har ett annat skäl för att resa dit. För många år sedan reste modern till hembyn och besökte sin syster, som just hade fått ett barn. Men någonstans på tillbakavägen försvann hon. Hon lämnade Ketanu som planerat, men hon kom aldrig fram till Accra. Ingen vet vad som har hänt, och Dawson tänker se om han kan hitta några ledtrådar till hennes försvinnande. Men hans högsta prioritet måste förstås vara att hitta Gladys mördare. Är det ett klassiskt motiv som pengar, sex eller svartsjuka, eller kan den moderna Gladys ha kommit på kant med anhängare av gamla traditioner? Varför skulle någon vilja döda henne?

Det är egentligen en ganska typisk deckare. Inte en av de bästa jag har läst, men lika bra som de flesta. Miljön är ju ett stort plus, och är det inte det som man oftast säljer in deckare med? De här är på Gotland! De här är i Glasgow! Göteborg! Och de här utspelar sig i Ghana.

45. Förändringar

FörändringarFörändringar
av Ama Ata Aidoo
Land: Ghana
Originalets titel: Changes (1993)
Efterord: Tuzyline Jita Allan

Översättare: Boel Unnerstad

Esi och hennes man Oko har det lite knackigt i sitt äktenskap. Men när han våldtar henne är måttet rågat. Esi lämnar honom. Men hon möts inte av mycket förståelse. Hon funderar på att det inte finns någon term för en våldtäkt inom äktenskapet på något av landets språk. Borde hon inte vara glad att hennes man vill ha henne? Och är det värt att förlora sin dotter över? Eftersom både Esi och Oko jobbar är det ju smidigare att hon bor hos farmor, och med tiden träffar Esi dottern allt mer sällan.

När Esi träffar en ny man ställer sig omgivningen återigen frågande. Denna gång inte för att hon är för modern, som med skilsmässan, utan för att hon kan tänka sig att vara andra hustru till en man som redan är gift. Är det något för en modern och självständig yrkeskvinna som Esi?

Vi får även möta några andra kvinnor: en väninna, mamman och mormodern, den nye makens första fru. Så här får man ett par vinklar till på kärleken, äktenskapet och karriären, och kvinnors villkor i största allmänhet. Intressant bok, och även ett bra efterord om Ama Ata Aidoos författarskap.

44. Resan bort

Resan bortResan bort
av Geraldine Kaye
Illustratör: Jennifer Northway
Land: Ghana
Originalets titel: Comfort Herself (1984)
Översättare: Solveig Rasmussen

Jag insåg att jag hade läst en bok som delvis utspelade sig i Ghana när jag var liten. jag hade kanske inte valt den till projektet om det inte var för detta. Jag har inte direkt tänkt på att det var just Ghana, jag kom bara ihåg det som ”ett annat land”. Jag måste ha varit ganska liten när jag läste den, kanske 7-8 år, så jag undrar hur mycket jag begrep av historien egentligen.

Elvaåriga Comfort Jones har vuxit upp med sin bohemiska mamma i London. Det var länge sedan hon träffade sin pappa, som flyttade tillbaka till sitt hemland Ghana när Comfort var liten. När Comforts mamma dör flyttar Comfort till sina strikta morföräldrar på landsbygden, men i hemlighet har hon skrivit till sin pappa och bett att få komma till honom. Hon tar också tillbaka sitt fullständiga namn, Comfort Kwatey-Jones.

Och hennes pappa vill gärna få hem henne. Comfort tillbringar tid både hos pappan och hans nya fru i stan, och hos sin farmor – som blir överlycklig över att få hem sitt ”förlorade” barnbarn – i en liten by. Allt med livet i Ghana är nytt och spännande, men Comfort har svårt att förlika sig med att hon inte får bestämma så mycket över sig själv här. Och hon oroar sig över att farmodern inte verkar planera att låta Comfort fortsätta i skolan. Hennes kusiner i samma ålder går inte i skolan.

Till slut måste hon fatta ett beslut om hur hon vill leva sitt liv. I London hade ju hon och mamman planerat vilken skola hon skulle gå på och allt, men vad ska Comfort välja nu? Stanna kvar i Ghana hos sin stora familj och jobba på marknaden, vilket hon tycker är väldigt roligt, eller resa tillbaka till England och återuppta sin skolgång innan det har gått för lång tid?

Tydligen ska det finnas en bok till om Comfort, ”Great Comfort”. Jag blir ju ganska sugen på att läsa den också.

43. De vackra är ännu inte födda

De vackra är ännu inte föddaDe vackra är ännu inte födda
av Ayi Kwei Armah
Land: Ghana
Originalets titel: The Beautyful Ones Are Not Yet Born (1968)
Översättare: Jan Ristarp

Från hundratals år sedan i förra boken går vi till 1960-talet och en nyligen självständigt Ghana. Den här romanen handlar om den utbredda korruptionen i landet vid den här tiden. Jag hade svårt att ta mig igenom boken, mycket för att jag inte riktigt fick någon känsla för huvudpersonen. Det enda man egentligen vet är att han, i motsats till nästan alla andra, vägrar att ta emot mutor. Ingen förstår honom, han blir impopulär bland folk som kommer till myndigheten där han jobbar och vill få sina ärenden genomförda snabbt och lätt. Hans fru och svärmor är irriterade, för familjen hade kunnat ha det så mycket bättre om mannen bara såg till att få lite lättförtjänta extrainkomster. När de ser på en av hans bekanta – som inte ens är lika begåvad som vår huvudperson – och hur han och hans fru lever lyxliv i sitt hus på en av stadens finare adresser, så svider det lite extra.

Det känns som att den här boken handlar mer om en idé än om människor. Jag blev inte så engagerad, även om det förstås också är intressant att läsa om det samhället. Det är otroligt mycket beskrivningar av sopor, ingrodd smuts och allsköns kroppsvätskor förresten. Kan tydligen tolkas som en symbol för korruptionen.

Jag gillar förresten bilden på omslaget. Det är ett konstverk av Njideka Akunyili Crosby med titeln ”’The Beautyful Ones Are Not Yet Born’ Might Not Hold True For Much Longer”. Jämför med bokens originaltitel.

42. Flickan som var vacker i onödan

Flickan som var vacker i onödanFlickan som var vacker i onödan
av Janne Lundström
Land: Ghana
Originalets titel: – (2007)
Översättare: –

Första utmaningen med den här boken blev att fastställa om handlingen verkligen äger rum i Ghana. Någonstans hade jag läst det, men jag har inte kunnat hitta den uppgiften igen. På baksidan av boken står det bara att den ”utspelar sig på savannen i västra Afrika för länge sedan”. Kanske är det inte någon mer exakt plats, och i så fall hade boken inte passat in i mitt projekt. Även om den utspelar sig före moderna nationsgränser så vill jag att man ska veta i vilket land den platsen ligger nu. Janne Lundström har väl skrivit en del andra böcker som utspelar sig i det som nu är Ghana. Visst är det väl till exempel där Johan Vilde-böckerna utspelar sig?

I början av boken finns en massa ordförklaringar och namnlistor etc. Till och med vad karaktärernas namn betyder. Hm, är det bara påhittat? Var heter folk de här namnen? Jag hittade listan med namn som de här säkert är tagna ur, en gammal bok om Västafrika som blivit digitaliserad. Där stod det vilket språk de här namnen kommer från. Och då kan man ju kolla upp det språket och få fram att de som talar det språket lever i dagens Ghana. Case closed och jag kunde läsa boken.

Asombasine lever alltså i Ghana, fast för flera hundra år sedan, innan det var Ghana. Hon och hennes mor lever ett eländigt liv. Eftersom hennes morfar bara fick döttrar så har han behållit en av dem – Asombasines mor – hemma i stället för att låta henne gifta sig och flytta till sin make. Hon är en husperson, morfadern låter en man besöka henne i hopp om att hon ska föda en son. Varenda gång hon föder en dotter byts mannen ut. Det har bara blivit döttrar hittills, och den enda hon har fått behålla är den förstfödda, Asombasine. Asombasine betyder ”vacker i onödan”, för hur vacker hon än är så har en huspersons dotter ingen vidare framtid.

Asombasine vill dock inte finna sig i sin plats. Och när hon utmanar samhällets normer och själva religionen så blir det farligt för henne. Men hon minns plötsligt så tydligt att Himmelsguden innan hennes födelse lovade att hon skulle födas som pojke. Varför bröt han det löftet? Och vem är hon som vågar påstå att Himmelsguden inte är ofelbar? Men hon vill inte ljuga heller.

En spännande historisk ungdomsroman. Kanske var det så här livet var i västra Afrika för flera hundra år sedan. Kanske inte. Inte just som Asombasines öde i alla fall. Men det är väl en fantasifull historia blandat med en del fakta om livet förr. Jag tror inte att jag har särskilt många böcker som utspelar sig för så här länge sedan i den afrikanska delen av mitt projekt, men jag hoppas ju att det är fler än denna.

41. Långt från min far

Långt från min farLångt från min far
av Véronique Tadjo
Land: Elfenbenskusten
Originalets titel: Loin de mon père (2010)
Översättare: Ragna Essén

Ännu ett land där det har varit krig nyligen. Nina har inte varit i Elfenbenskusten, sitt ena hemland, på flera år. Trots att hennes far har varit sjuk har han inte velat att hon ska komma dit. Det är dåliga tider, det finns inga jobb, och dessutom blir han väl omhändertagen av sina systrar. Bättre att Nina stannar utomlands. Men nu är han död och Nina reser hem för att ordna med begravningen.

Jag tycker att jag börjar känna igen hur det funkar med familj nu, efter alla dessa böcker från regionen. Det är ofta stora familjer, inte minst för att till exempel fastrar och kusiner verkar räknas till den närmaste familjen. I böckerna är det också extremt vanligt att ha bott utomlands, men det kan ju hända att det speglar författarens eget liv, och att författare är lite överrepresenterade bland de som har bott utomlands. I synnerhet de som blir översatta kanske. Det blir ju enklare för utländska läsare om huvudpersonen, som till exempel Nina här, återupptäcker landet efter att ha varit borta länge när det handlar om ett land som man inte är så bekant med.

Nina försöker ordna allt det praktiska som hon tycker känns rätt, men släktingarna har ofta andra idéer. Hon försöker få stöd hos sin syster, men hon får inga svar på sina mejl. Kommer systern ens att komma? Alla frågar och Nina vet inte vad hon ska svara. Samtidigt får hon veta saker om fadern som har varit allmän kännedom i resten av familjen, men som man har hållit hemliga för Nina och hennes syster.

Välskriven bok i och för sig, men jag tror inte att den kommer stanna i minnet. Det är ju knappt så jag kommer ihåg den nu.

40. Allah is Not Obliged

Allah is Not ObligedAllah is Not Obliged
av Ahmadou Kourouma
Land: Liberia
Originalets titel: Allah n’est pas obligé (2000)
Översättare: Frank Wynne

När Birahimas mamma dör, efter många års sjukdom, skickas han iväg för att bo med sin faster som ska bo någonstans i Liberia. Men i Liberia pågår ett inbördeskrig, och Birahima blir barnsoldat. Han berättar om livet som barnsoldat, hur han och hans kamrater dödar och dödas, hur de utnyttjas på alla tänkbara sätt, vidskepelsen och magin som är viktig för soldaterna (även de vuxna) och också en del om bakgrunden till konflikten. Vissa händelser känner jag igen från ”The House at Sugar Beach”, men här är de berättade på ett annat sätt. Mot slutet är Birahima i Sierra Leone, och det knyter an till några av kapitlen i ”Ancestor Stones”. Jag gillar hur det känns som om alla böcker jag läser i det här projektet är bitar av samma pussel.

Birahima är mitt i kriget, men han berättar ofta ganska raljant och utan att visa särskilt mycket känslor. Det får man i stället läsa in mellan raderna, kanske när han ibland avbryter för att han inte har lust att berätta mer om ett ämne och ”ni kan inte tvinga mig”. Ofta citerar han ordspråket som titeln är en del av. ”Allah är inte tvungen att vara rättvis i allt han gör här på jorden.”

Berättarrösten känns kanske inte riktigt som en tio-tolvårings språk, även om han säger sig använda ett antal ordböcker och ofta avbryter sig för att förklara ett ord som han menar kan vara svårt. Men det funkar för berättelsen, även om jag också menar att det var berättarens avbrott och upprepningar som gjorde att läsningen gick ganska trögt.

39. The House at Sugar Beach

The House at Sugar beachThe House at Sugar Beach
av Helene Cooper
Land: Liberia
Originalets titel: – (2008)
Översättare: –

På 1800-talet kom skepp med människor som hade varit förslavade i Amerika till Afrikas västkust för att grunda ett nytt land. Det landet blev Liberia, och amerikanerna kallades lite hånfullt för Congo People av lokalbefolkningen. I Liberia var det de som var överklassen, medan Country People levde betydlig enklare. jag vet inte alls hur det är idag, men enligt Helene Coopers bok var det så under hennes uppväxt för ett par årtionden sedan. Hennes familj var i princip kunglig. Båda hennes föräldrar hade anor till personer på de där första skeppen från Amerika, och sedan dess hade det funnits många framstående personer i deras släkter.

På 70-talet byggde Helenes föräldrar ett lyxigt hus på en plats som heter Sugar Beach. Till hennes besvikelse var det en bra bit från Monrovia, där hon hade sina kompisar och kusiner. Släktträdet är stort och invecklat, men på Sugar Beach var Helene det äldsta barnet. Och nätterna i det egna rummet blev en fasa, när hon låg i mörkret och var rädd för naturliga och övernaturliga faror. Att de dessutom hade påhälsning av tjuvar ganska ofta underlättade inte. Så hennes mamma skaffade ett fosterbarn, Eunice, som var ett par år äldre än Helene. Tydligen var det ganska vanligt, och det sågs som en fantastisk chans för barn i fattiga familjer att få en bra utbildning och ett bättre liv. Eunice gick inte i samma skola som Helene och hennes syskon, men i en nästan lika fin skola. Det var inget konstigt med det, och de var som systrar eller bästa vänner. Livet lekte och Helene hade inga allvarliga bekymmer. Det var bio och killar och kläder och semesterhus i Europa.

Men det var politisk oro i Liberia och till slut – efter flera fullständigt fruktansvärda händelser – bestämde sig familjen Cooper för att flytta till USA, där de hade släktingar och redan hade varit många gånger. Eunice var vuxen och valde att stanna kvar i Liberia för att avsluta sin utbildning. I USA levde Helene under betydligt enklare förhållanden än hon var van vid, och hon försökte glömma Liberia. Hon tyckte inte om folks reaktioner när de förstod var hon kom ifrån, de kopplade bara ihop landet med det blodiga inbördeskrig som vid det här laget pågick. Hemma i Liberia upplevde däremot Eunice kriget på nära håll.

Intressant bok om man vill lära sig lite mer om Liberia och hur det kunde vara att leva där. Annars är det väl inget mästerverk till memoar. Jag hade egentligen velat läsa mer om Eunice och hennes upplevelser, men i stället får man följa Helenes väg till journalistiken. Och allt detta är bara lite mot slutet, det mesta handlar om barndomsminnen från Sugar Beach. Vilket i och för sig var det jag uppskattade mest att läsa om. Och för mitt projekt var detta en utmärkt bok, som även ger en översikt över Liberias historia ända från tidigt 1800-tal.

38. Friheten förde oss hit

Friheten förde oss hitFriheten förde oss hit
av Gunnar Ardelius
Land: Liberia
Originalets titel: – (2012)
Översättare: –

Det är 1960-tal. En svensk man får jobb vid Lamcos (Liberian American Swedish Mining Company) gruva i Liberia och flyttar dit med sin fru och deras tonårsson. Alla tre har sina problem, och de reagerar på olika sätt inför mötet med det helt främmande landet. Hektor har ju sitt jobb, men det är inte friktionsfritt. Margret hade väl hoppats på att allt skulle vara annorlunda här, men hon är ju fortfarande sig själv. Hon saknar Sverige och sin älskare, och har svårt att hitta ett sammanhang hon vill vara i bland de andra utländska fruarna i gruvsamhället. Hon verkar instabil och den hon tar ut sina aggressioner på är Ormpojken, en ung man som jobbar med att hålla farliga ormar borta från den svenska familjens tomt.

Sonen Mårten ville egentligen inte följa med till Liberia, men hittar ändå några vänner, bland annat Ormpojken. Det finns ett missnöje bland gruvarbetarna, och Mårten intresserar sig för saken. Men man får en känsla av att det mest är för att det är spännande. Det är ju inte så mycket annat som händer här. Mårten känner inte heller att det är någon större risk att delta i demonstrationer. Han är ju svensk, vad kan hända?

Intressant tid att läsa om, men det är som att något saknas i berättelsen. Att de tre familjemedlemmarna lever helt separata liv är förstås meningen, men jag skulle ändå vilja veta mera om det. Det är som att de knappt har med varandra att göra, bortsett från att de hör ihop och därför måste alla flytta med. Föräldrarna ifrågasätter visserligen det lämpliga i att sonen umgås med någon ur det egna tjänstefolket, men annars så reagerar de inte särskilt mycket på varandra. Och man kan bara ana vad Ormpojken tänker om dem egentligen.