Månadsarkiv: februari 2017

25. Segu: Murar av lera

SeguSegu: Murar av lera
av Maryse Condé
Land: Mali
Originalets titel: Ségou – Les Murailles de terre (1984)
Översättare: Svante Hansson

Var 80-talet den maffiga släktkrönikans tid, eller verkar det bara som det för att jag läste en del sånt på 90-talet? Hur som helst så är ”Segu” just en maffig släktkrönika som gavs ut från 80-talet, men den utspelar sig i en annan miljö än de släktsagor jag har läst tidigare.

Boken tar sin början i sluten av 1700-talet i staden Segu som, om jag förstår det rätt, är centrum i riket Segu. Folk i staden tillhör i allmänhet folkgruppen bambara, med sitt språk och sina seder och religion. Men det är en stor stad, och det bor människor från flera andra folkgrupper här. Adelsmannen Dusika Traoré är överhuvud för sin släkt – självklart jordbrukare, den enda tänkbara sysselsättningen för en adelsman av bambarafolket – och en av kungens närmaste män.

Men nu börjar olyckorna. Dusika hamnar i onåd hos kungen, och hans äldste son har en dragning till islam. Det är en ganska ny religion i området. Bambara är inte muslimer, men många andra i staden är det och det finns moskéer. Tiekoro är särskilt fascinerad av deras skriftspråk. Det vill han gärna lära sig. Och när han nu ändå har konverterat så bestämmer man sig för att låta honom gå på universitet i Timbuktu. Hans halvbror Siga får följa med, trots att Siga inte ska läsa vid universitet och sannerligen inte har tänkt konvertera. Så hur ska han klara sig i Timbuktu egentligen?

Vi får också läsa om Naba, som försvinner spårlöst för familjen under en jakt. Och så den äventyrslystne Malobali, som lämnar familjen självmant. Släkten Traoré har levt på samma sätt under lång tid, men världen förändras och de av Dusikas söner och barnbarn som vi får följa får helt andra livsöden än sina förfäder. Om det är genom egna val eller inte varierar. Men jag tänker att det man verkligen inte hade velat under den här tiden är att vara kvinna. För det är inte mycket som är deras egna val här. Vare sig det är Dusikas vördade hustru Nya eller slavinnor som Nadié och Ayodelé så måste de finna sig i att andra fattar beslut om dem. Och det blir inte bättre om man så hamnar i Brasilien, annat än i undantagsfall. Och ändå är även bokens kvinnor personligheter med egna idéer.

Maryse Condé är visserligen från Guadeloupe i Västindien, men ska tydligen ha bambararötter och har dessutom bott i flera länder i Västafrika. Det känns som att boken är skriven av någon som vet vad hon pratar om. Det finns också ett avsnitt med upplysningar om t.ex. historiska personer som förekommer i romanen. Även om boken inte utspelas helt och hållet inom Malis gränser (faktiskt gör den avstickare så långt bort som London och Brasilien) så känns den helt perfekt för mitt projekt. Jag gillar att den utspelar sig innan Afrika koloniserades. Man får små föraningar om vad som kommer att hända. Det finns européer i olika handelsstäder vid kusten. Men än så länge håller de sig där. Den tiden som skildras här påminner faktiskt en del om när man läser om när Norden kristnades, fast med islam och animism i stället för kristendom och asatro. Folk börjar övergå till den nya religionen mer och mer, fast man behåller fortfarande en del tankar från den gamla.

Lite segt var det allt att ta sig igenom boken. Mest för att man hela tiden byter huvudperson och tid och plats. Och slutet blir lite konstigt. Väldigt abrupt. På grund av att det här är första boken av två förstås. Den andra (”Ségou – La Terre en miettes”) är tyvärr inte översatt till svenska.

Hej Mali

Österut! Mali är det första av länderna jag läser om som inte har någon kust. Men man har floden Niger, eller Joliba som den kallas i boken jag har börjat läsa nu. Och som måste flyta åt andra hållet än jag föreställde mig, inser jag nu när jag tittar på kartan.

Annars vet jag inte så mycket om Mali. Timbuktu ligger här i alla fall, som man alltid läste om i Kalle Anka innan man insåg att det är en stad som finns. Jag vet inte om det var i ”Söndra och härska” som jag läste om hur mytomspunnet Timbuktu var förr i tiden. Det finns inget detaljerat register i boken, så jag kan inte kolla upp om det var in den boken. Jag kan också ha hört det någon annanstans och jag vet inte om det stämmer. Tydligen hade inga européer varit där, men man hade hört att Timbuktu skulle vara något alldeles extra och det var en stor grej att försöka ta sig dit och ”upptäcka” staden. Fast när de väl kom dit var stadens storhetstid förbi sedan länge.

I motsats till en del andra länder så har jag lyckats hitta böcker om Mali som jag både tror kommer vara läsvärda och som också borde utspela sig i rätt land. Det har ju inte varit en självklarhet i det här projektet.