Månadsarkiv: december 2016

24. Wer schön sein will, muss reisen

Wer schön sein will muss reisenWer schön sein will, muss reisen: Ein Selbstversuch im Land der runden Frauen
av Tine Wittler
Land: Mauretanien
Originalets titel: – (2012)
Översättare: –

Det är som sagt inte enkelt att hitta böcker som utspelar sig i Mauretanien. Men här är åtminstone en – en reseskildring, eller ett reportage, av en tysk författare och programledare. Lite otippat att hon verkar skriva rena underhållningsromaner och hålla i TV-program om inredning. Man förväntar ju sig att det ska vara någon som gör TV om politik eller kanske natur som tar sig an ett sånt här projekt. Men det vimlar ju inte direkt av sådana böcker …

”Wer schön sein will, muss reisen” verkar vara en lek med frasen ”wer schön sein will, muss leiden”, alltså ”vill man vara fin, får man lida pin”. Fast i stället blir det ”den som vill vara vacker måste resa”. Det är namnet på både den här boken och en dokumentärfilm, och boken är en dagbok om det projektet. Det skulle inte alls bli en riskfylld och stapatsfylld resa. Det började med att Wittler höll på med en roman, i vilket huvudpersonen skyller alla sina problem på sin övervikt. Som ett steg på vägen till att inse att detta inte stämmer skulle romanfiguren resa till ett land där kvinnor ska vara tjocka för att anses vackra. I Mauretanien lär det vara så, och utan att veta så mycket mer bestämmer Wittler sig för att det är dit bokens huvudperson ska resa.

Men ju mer research hon gör desto tydligare blir det att detta inte kommer bli någon roman. Mauretaniens skönhetsideal är tydligen inte så paradisiska som det kan verka. Även om de är annorlunda mot vad vi är vana vid så tar man till lika ohälsosamma metoder. Traditionellt tvångsmatas unga flickor med enorma mängder kamelmjölk för att få de rätta formerna. Numera förekommer det att kvinnor tar preparat som är till för att göda boskap, en billig men farlig metod för att gå upp i vikt. Det här måste bli ett reportage i stället, en bok och kanske även en film. Tine Wittler måste resa till Mauretanien. Och hon som tycker att en lagom äventyrlig semester är att hyra en stuga med dålig internetanslutning – i Danmark.

Hela första halvan av boken handlar om hur svårt det är att få alla tillstånd som krävs för att få göra en film i Mauretanien. Det förekommer kidnappningar av västerlänningar och tyska UD avråder bestämt från icke nödvändiga resor till landet. Parallellt med detta läser Wittler på om hur skönhetsidealen i Europa har ändrats genom tiderna, och även detta redogörs för i dagboken. Ganska intressant faktiskt.

Andra halvan av boken handlar så faktiskt om själva resan och om intervjuer med mauretanier med tyngdpunkten på skönhetsideal. En del menar att man är på väg bort från det gamla, i och med att man ser på mycket utländsk tv. Andra menar att även om det kanske är trendigt att vara smalare så tycker ju alla egentligen att det är finast med tjocka kvinnor, och att det inte kommer ändras i det långa loppet. Det verkar också råda delade meningar om hur vanligt det är med den traditionella tvångsmatningen nuförtiden. Men de flesta är överens om att farliga mediciner är ett stort problem. Man diskuterar också hur kvinnor uppfattar sig själva i landet. Med stor självkänsla, visar det sig.

Mitt under resan påbörjas förresten den arabiska våren, med demonstrationer och oroligheter i alla länder i området. Det märks även i Mauretanien, men inte i samma utsträckning som i närliggande länder.

Det är konstigt att jag hittade så få böcker om landet, men det är ju tur att någon har skrivit en i alla fall. Det kan ju hända att det hade hjälpt om jag hade kunnat fler språk förstås.

23. Skeletons on the Zahara

Skeletons on the ZaharaSkeletons on the Zahara: A True Story of Survival
av Dean King
Land: Västsahara, Mauretanien*
Originalets titel: – (2004)
Översättare: –

*Jag blev lite besviken när jag började läsa boken och upptäckte att det bara var en mycket liten del som utspelade sig i det som nu är Mauretanien. Jag hade ju läst på internet att det skulle vara i Mauretanien. Och så utspelar sig i stället större delen av boken i Västsahara. Visst är det också intressant, men jag har ju redan läst om Västsahara. Nu ville jag läsa om Mauretanien!

1815 förliste ett amerikanskt handelsfartyg utanför Afrikas kust. Området mellan Kanarieöarna och fastlandet kan visst vara ganska förrädiskt. Och att fastlandet här är öken gör de hela ännu mer riskfyllt. Man måste lämna sitt sjunkande skepp, men det är omöjligt att överleva på land. Det saknas skydd för den brännande solen. Man har bara den mat och dryck man har lyckats bärga från skeppet, och ingen chans att hitta mer. Bebyggelse saknas, men man kan möjligen stöta ihop med en grupp nomader. Då tillkommer ju problemet att alla sjömän vid den här tiden var övertygade om att befolkningen i Sahara var kannibaler.

”Skeletons on the Zahara” är baserad på bl.a. kapten James Rileys bok om sina upplevelser. Den ska ha varit väldigt populär i USA under 1800-talet. Även en av besättningsmännen, Archibald Robbins, gav ut en bok om vad som hänt. Det var för övrigt han som gjorde en avstickare längre söderut, in i vad som nu är Mauretanien.(Här fanns miserabla fiskebyar. Det är i stort sett allt vi får veta.)

Att säga att han gjorde en avstickare är kanske fel, ingen av amerikanerna hade särskilt mycket att säga till om när det gällde vart de skulle eller vad som skulle hända dem. Efter några dagars extrem uttorkning – det beskrivs i detalj hur detta påverkade deras kroppar och mentala hälsa, både enligt Rileys egen krönika och vad modern vetenskap känner till – valde de att överlämna sig till en karavan och blev då slavar. Det fanns inget utrymme för välgörenhet i öknen. Dyker det upp tolv personer helt plötsligt behöver man veta att det är lönt att ge dem mat och vatten. Inte för att någon av dem fick så mycket av det ändå. Och de såldes och byttes mellan olika ägare och gruppen splittrades.

Hade de lidit skeppsbrott längre söderut hade de genast förts till en stor hamnstad, för där var det allmänt känt att en lösensumma betalades för kristna sjömän som gjorde det lönt att lämna in dem i stället för att de skulle hamna i slaveri. I Sahara fanns ingen sådan rutin. Riley fick i stället påstå att han kände den brittiske konsuln i Essaouira i Marocko och att denne skulle betala rejält om Riley och hans besättning fördes dit. Riley ägdes av Sidi Hamet, som lovade att göra sitt bästa för att genomföra detta. Men han motarbetades i sin tur av släktingar som ville göra en snabb vinst. Men Riley och Hamet hade hunnit utveckla någon sorts vänskap, som gjorde att Hamet ändå försökte sig på att överlista sina släktingar. För att vara helt ärlig så hängde jag inte med i alla listiga manövrar hit och dit …

Ja, vi vet ju att Riley skrev en bok senare, så det måste ju ha gått bra för honom. Men hur gick det med de andra? Riley kände fortfarande ett ansvar för dem – han hade ju varit deras kapten. Inte minst för femtonårige Horace Savage, som Riley hade tagit sig an lite extra efter att pojkens far omkommit på sjön. Och det är ju inte bara det här med att de är slavar och man inte vet om någon av dem kommer säljas till någon med andra planer för dem. Det är också de fysiska umbärandena, som är så extrema att man inte tror att någon kan utsättas för det och fortfarande vara vid liv. Det är det här titelns skelett syftar på.

Texten flyter ju inte alls på som i en roman, men det är ändå ganska spännande läsning. Även om det handlade om fel land. Och man får verkligen klart för sig vilken utmaning det är att leva i öknen, genom att man får se hur det går om man inte är förberedd och inte känner till naturen.