Månadsarkiv: juli 2016

15. Gräsligt, trippat

Gräsligt, trippatGräsligt, trippat
av Esther Freud
Land: Marocko
Originalets titel: Hideous Kinky (1992)
Översättare: Thomas Andersson

När jag nämnde i min läsecirkel att mitt nästa land var Marocko så nämnde en av medlemmarna att många rockstjärnebiografier säkert har stycken som utspelar sig där. Det var ett sånt land för ett antal decennier sedan, någon sorts hippieresmål. Patsy och Edina åker till och med dit i ett avsnitt av Helt hysteriskt, och då vet man ju att det var en plats som var inne när de var unga och hippa, alltså på 60-70-talet.

I ”Gräsligt, trippat” är det väl sent 60-tal och berättaren, en femårig brittisk flicka, reser till Marocko med sin mamma och sin lite äldre syster Bea. Mamman vill leva bohemiskt, absolut inte som sina föräldrar, och hon är nyfiken på sufism. Flickorna börjar undra när de ska åka hem egentligen, men det finns ingen plan. Folk dyker upp och försvinner, vissa åker hem till England för att det inte funkar med livet i Marocko, andra ska vidare till andra städer. Flickorna avgudar mammas pojkvän Bilal, men han är också en sån som är där ibland och ibland inte. Det finns inga rutiner, och man vet inte vad som kommer att hända härnäst eller om man kommer ha råd med mat. (Flickornas pappa ska skicka pengar, men han är tydligen inte heller särskilt punktlig av sig.)

Bea är kanske den mest förståndiga i familjen. När hon inser att de inte ska tillbaka till London inom den närmaste framtiden så insisterar hon på att få börja skolan i Marocko. Berättaren tjatar om att få börja skolan hon också, men är innerst inne lättad när mamman säger nej. Skolan är betydligt mer auktoritär än hemma och Beas berättelser är rena skräckhistorierna. Fast Bea verkar trivas, hon längtar nog efter ett mer ordnat liv.

”Gräsligt, trippat” är en roman, men som barn Esther Freud bodde verkligen i Marocko i flera år (tillsammans med sin mamma och sin storasyster, modedesignern Bella Freud), så jag kan tänka mig att miljöerna och tidsandan är korrekt skildrade. Det gav för övrigt en extra dimension att läsa boken kort efter att jag hade läst ”Dreams of Trespass”. Båda böckerna handlar om barns upplevelser och det är bara omkring tjugo år emellan, men de lever under helt olika omständigheter. I Fatima Mernissis bok är kvinnorna och flickorna instängda och bevakade, medan flickorna i Freuds bok snarare springer omkring vind för våg. De upplever gatuvimlet och leker med tiggarflickorna på torget (för instängdheten gäller förstås inte de fattiga, de måste ju arbeta). Men det finns också upplevelser som är gemensamma för flickorna i båda böckerna, som att vara barn och bli grundligt tvättad i ett ångande hett rum i hammamen eller att bli underhållen av musiker som tillhör gnaouafolket.

14. Dreams of Trespass

Dreams of TrespassDreams of Trespass: Tales of a Harem Girlhood
av Fatima Mernissi
Land: Marocko
Originalets titel: The Harem Within (1994)
Översättare: –

Fatima Mernissi var en marockansk sociolog och feminist som dog förra året. Jag läste någonstans att ”Dreams of Trespass” är skönlitterär, men det står ”memoir” på omslaget så jag får väl anta att det är det som stämmer. Den handlar i vilket fall som helst om Mernissis barndom i ett harem på 40-talet.

Först kanske man ska göra klart vad ett harem innebär, även om det är en fråga som barnet Fatima och hennes kusiner stöter och blöter utan att riktigt komma fram till ett svar. Men det man tänker sig är att det har med sex att göra. En mängd fruar, konkubiner och slavinnor som finns till för en man. Och det har funnits den sortens harem, men inte hos medelklassen i Fès på 1940-talet. Det verkar snarare handla om en viss sorts livsstil, där kvinnorna i en familj lever avskilda från omvärlden och dessutom i ett sorts kollektivt hushåll. Hos familjen Mernissi var det Fatimas pappa och farbror med varsin fru och ett antal barn var, och dessutom farmodern samt några unga ogifta manliga släktingar och ett varierande antal kvinnliga släktingar som bodde i huset under kortare eller längre perioder. Kvinnorna levde hela sina liv innanför husets murar, bortsett från korta utflykter för att gå till t.ex. hammamen (badhuset), på bio eller besöka Fatimas mormor på landet. Utflykterna var gemensamma, liksom alla måltider. (Tydligen ledde detta till fantastiska frukostar, för alla som ville ha något utöver det som bjöds var tvungen att ha med sig så det räckte till alla.)

Vid den här tiden var det ganska vanligt att inte leva haremsliv, flera av farbröderna hade flyttat med sina fruar och levde i enfamiljshushåll. Det var också Fatimas mors dröm, och hon brukade se till att arrangera tillfällen när det bara var hon, hennes man och barnen. Men en av pappans invändningar var att om det inte fanns harem, vart skulle kvinnor som frånskilda tant Habiba ta vägen? Farmodern och flera andra i haremet höll också med om att det var en livsstil som var värd att hålla fast vid. Modern och kusin Chama var helt emot. 40-talet var också en tid då man var på väg bort från mycket av det gamla. De marockanska nationalisterna förespråkade utbildning även för flickor. Och när kvinnorna gick ut på gatorna (alltså till hammamen eller på bio, med eskort) började de mer och mer bära männens ytterplagg djellaba i stället för den svårburna haïken.

Vi får också läsa om en annan sorts haremsliv, nämligen om hur Fatimas mormor levde. En av de saker som gjorde att barnens diskussioner om vad ett harem egentligen är aldrig ledde till en slutsats. Det var inte ett hus, för mormor Yasmina bodde på en gård ute på landet och där fanns inga murar. Hon red och simmade och klättrade till och med i träd helt fritt, och klädde sig för ett aktivt liv. Fast ändå begränsat, även om begränsningen här inte bestod av väggar. Morfadern hade många fruar, men det var ju inte heller en förutsättning för att det skulle räknas som ett harem för både Fatimas far och hennes farbror hade bara en fru var (som var brukligt hos deras generation).

Jag gillade verkligen den här boken. Det är smart och roligt och smarta och roliga kvinnor. De lever genom berättelser och påhittiga kusin Chama regisserar t.o.m. skådespel baserade på sagor ur ”Tusen och en natt” eller på favoritsångerskan Asmahans stormiga liv. Eller så klättrar de upp på husets högsta tak för att få rymd och avskildhet. Slutsatsen blir ändå att det är väldigt begränsande för kvinnornas utveckling att leva instängd på det här sättet. Men det var helt enkelt så här man levde i deras samhällsklass. Fast det var på väg att ändras.

Boken handlar om så mycket mer än vad jag kan skriva om här. Riktigt intressant läsning.

13. Enkelt förflutet

Enkelt förflutetEnkelt förflutet
av Driss Chraibi
Land: Marocko
Originalets titel: Le passé simple (1954)
Översättare: Kristina Ekelund

Nittonårige Driss (Ferdi, inte Chraibi – jag vet inte hur besläktade huvudpersonen och författaren är, kanske ganska nära?) är den av Herrens sex söner som har valts ut för att gå i fransk skola. Fadern är affärsman och vet att man kommer att behöva någon som har de kunskaperna och som kan röra sig i den kulturen i framtiden (det här är väl på 40-50-talet någon gång). Driss har inga höga tankar om koranskolan han gick i som barn, där man fick mer stryk än lärdom, men han har alltid haft en dragning åt det västerländska även om han inte verkar ha smält in helt och hållet i den franska skolan.

Hemma finns den tyranniske fadern – Driss tänker på honom som Herren – den kuvade modern vars högsta önskan är att äntligen få dö och fem bröder, den ena mer hopplös än den andra. Utom minstingen Hamid som Driss tycker rätt bra om. Driss gör sitt bästa för att göra uppror mot fadern och hans religion och gammaldags värderingar, och förresten mot hela samhället. Hela boken är som en enda lång utläggning om hur trött Driss är på och hur mycket han hatar allt och alla. Det är mycket metaforer och händelser som jag inte alls förstår mig på. Jag har inte helt lätt att hänga med i Driss tankar. Samtidigt känns det väldigt bekant. Man har läst böcker och sett filmer om unga män som Driss förr, men då har det utspelat sig i Skandinavien eller i Storbritannien eller i USA.