Månadsarkiv: april 2016

10. Öknens skördar

Öknens skördarÖknens skördar
av Michel Goeldlin
Land: Algeriet?
Originalets titel: Les moissons du désert (1984)
Översättare: Ragna Essén

Jag är inte helt säker på att den här boken utspelar sig i Algeriet. Det finns några namn på platser och jag hittade något med ett liknande namn på kartan. Det berget ligger i alla fall i södra Algeriet. Låt oss säga Algeriet alltså. Vi något tillfälle korsar man en nationsgräns, så det måste utspela sig i ytterligare ett land. Kanske Niger eller Mali. Nationsgränserna är kanske inte så viktiga eftersom det här handlar om ett nomadfolk, tuaregerna. Och i synnerhet när det handlar om en tuareg som gör stora uppoffringar för att hålla fast vid den traditionella livstilen.

För länge sedan ska Sahara ha haft ett helt annat klimat, och ett betydligt rikare växt- och djurliv. Men huvudpersonen Brahm har levt hela sitt liv i samma läger. Även om man lever som förr, och i teorin alltid är beredd att resa vidare, så har många oaser torkat ut och det blir för långa avstånd utan vatten för att kunna flytta med barn och getter. Men när Brahm upptäcker att man har uppfört en anläggning för att utvinna olja ett par dagsresor från lägret så ser han det som ett hot. Han ville inte att han eller hans son ska ha den sortens liv och efter ett långt övervägande bestämmer han sig för att ändå försöka korsa öknen med sin familj.

Det är intressant att läsa om livet i lägret och den strapatsrika resan mot söder. Goeldlin och hans fru (fotografen Yucki Goeldlin, självklart är det en av hennes bilder på omslaget) levde visst en tid med tuareger, så han bör ha haft en viss inblick i deras livsstil. Men jag tyckte också att det var lite segt att läsa. Det är som att Brahm mer är en representant för någonting än en trovärdig person, och då är han ändå en av de få i boken som har fått lite personlighet. Tyvärr blir jag inte så engagerad i hans eller familjens öde. Men det kan ändå vara värt att läsa boken för miljöernas skull.

Jag kom att tänka på detta: ”Öknens skördar” är skriven 1984 och av allt att döma utspelar den sig då. ”Enstörig” utspelar sig i slutet av 70-talet. Jag tror att båda utspelar sig i Algeriet, och om ”Öknens skördar” inte utspelar sig där så är det ju definitivt i ett av grannländerna. Alltså ungefär samtidigt och (troligen) i samma land. Men ändå i två fullständigt olika världar.

9. Enstörig

EnstörigEnstörig
av Nina Bourauoi
Land: Algeriet
Originalets titel: Sauvage (2011)
Översättare: Maria Björkman

Alya är väl en 13-14 år (det står 12 i informationen om boken men det får jag inte ihop, hon minns ju vid ett tillfälle en händelse för minst ett år sedan och säger att det var när hon var 12) och bor i Alger. Det är 1979 och alla säger att 80-talet kommer att bli hemskt – opersonligt och maskinellt. Kanske blir det kärnvapenkrig.

De vuxna minns ett annat krig, befrielsekriget. Det läste jag ju om i en annan bok, ”Kärleken, kriget”. Alya tillhör generationen som föddes efteråt. Hennes pappa kommer alltid känna ett band till Algeriets jord för någonstans ligger hans bror begravd. Alya tänker att hon kan känna igen sig i det för någonstans i landet finns väl också hennes bästa kompis kropp, om han inte lever.

Det här är Alyas dagbok där hon berättar om sina tankar. Hon tänker mycket, på världen och kärlek och rymden och sin favoritlåt Spacer. (Jag gillar att det är nån fransk discolåt som väl var populär just då och ingen ”fin” klassiker.) Hon är ledsen och orolig jämt sedan hennes bäste vän Sami försvann. Han har inte setts till på ett år och Alya tänker att det kanske är hennes fel att han är borta. Genom Alyas minnen av Sami så skapar man sig en bild av båda två, och hur olika de såg på världen.

Dags för lite skoj. Alya, hennes syster, Sami och deras vänner lyssnar mycket på musik. En liten låtlista (inte komplett):
Sheila, B. Devotion – Spacer
10cc – I’m Not In Love
Supertramp – The Logical Song
Dalida – J’attendrai
Idir – A Vava Inouva
Elvis Presley – Heartbreak Hotel
Sylvie Vartan – L’amour c’est comme une cigarette

8. Ingenstans i min fars hus

Ingenstans i min fars husIngenstans i min fars hus
av Assia Djebar
Land: Algeriet
Originalets titel: Nulle part dans la maison de mon père (2007)
Översättare: Ingvar Rydberg

I den här boken berättar Assia Djebar om sin egen uppväxt. Först om barndomen, när lilla Fatima (Assia Djebar var en pseudonym för Fatima-Zohra Imalhayène) leder sin beslöjade mor genom gatorna till det för ett barn så mystiska badhuset. Bara några få år senare slutar modern bära slöja och går över till samma klädstil som de franska fruarna som hon umgås med. Fadern är lärare och av den bestämda uppfattningen att dottern ska få en ordentlig utbildning. Annars är ju de flesta tonårsflickor instängda i hemmet, men inte Fatima. Men Djebar tar också upp ett minne som skaver, ett tillfälle när pappan inte var så modern.

De flesta av flickorna på internatskolan är franska, spanska och maltesiska. De är ju födda i Algeriet och har levt där hela livet, men de kan inte prata arabiska. Det är inte intressant för dem. Fatima längtar efter att få läsa arabiska som ett riktigt skolämne, men det erbjuds inte på hennes linje. Hon börjar brevväxla med en pojke, mest för att han kan berätta om den förislamiska poesi som han får lära sig i sin skola verkar det som. Fast det utvecklar sig till något mer sedan. Och leder också till ett självmordsförsök. Och då verkar det som om precis allt som har hänt har lett fram till det infallet.

”Ingenstans i min fars hus” är den andra bok av Assia Djebar som jag läser i det här projektet, eller ja, överhuvudtaget. Båda ingår i hennes algeriska kvartett. Som jag förstår det är det de fyra böckerna som är översatta till svenska: ”Kärleken, kriget”, ”Sultanbrudens skugga”, ”Ett fängelse så stort” och ”Ingenstans i min fars hus”. Flera händelser i ”Ingenstans i min fars hus” nämndes också i ”Kärleken, kriget”, bland annat självmordsförsöket, men inte på samma sätt. I ”Kärleken, kriget” var det många människors erfarenheter som man fick ta del av – den spände över nästan 150 år av fransk ockupation och skildrade hur det påverkade människorna i landet. ”Ingenstans i mitt fars hus” handlar däremot bara om författaren och hennes närmaste, men fortfarande ser man hur livet påverkas av att landet inte är självständigt. Det gör visserligen att Fatima har en frihet och en utbildning som hon knappast skulle haft annars, men utbildningen är t.ex. inte på landets språk.

Jag får inte glömma böckerna förresten. Nu har jag nästan fått det att verka som om skolan innebär en sån otrolig frihet. Men så spännande är det väl inte med ett internat för flickor, inte ens om det också innebär ett par timmars bussresa till hemstaden och tillbaka varje helg. Det är först när Fatima blir lite äldre som hon verkligen vågar ge sig ut på stan. Däremot upptäcker hon och en av hennes skolkamrater ganska tidigt att i litteraturen kan man uppleva vad som helst.