Månadsarkiv: februari 2016

Hej Algeriet

Jag rör mig (högst inbillat) lite västerut från Tunisien och hamnar i Algeriet. Av en händelse kollade jag nyligen upp vilket som är Afrikas största land och det visade sig vara Algeriet. (TP med vänner på nyår. Vilket är Afrikas största land? Sudan! Jag tänkte: stämmer det fortfarande efter att Sydsudan blev självständigt? Det gjorde det inte, Sudan är numera ”bara” tredje störst.) Det här gäller förstås det till ytan största landet. Störst befolkning har väl Nigeria?

Jag har bullat upp med några böcker som utspelar sig i Algeriet och mest ser jag fram emot att läsa Assia Djebar. Jag har hört mycket bra om henne och hon var ju också en av de författare som folk brukade gissa på skulle få nobelpriset i litteratur. Nu dog hon ju 2015 så det blev inte så.

När jag läste ”Det här är vår tid” så nämndes det att en av de intervjuade kvinnorna (Amira) och hennes vänner dansade till en hit av en algerisk sångare. Intressant med tanke på att mitt nästa land skulle bli Algeriet. Men det visade sig ju vara en låt som jag hade hört massor av gånger. Den var ju en hit i Sverige också … 🙂

Hejdå Tunisien

Efter att ha läst fyra böcker om Tunisien tar jag nu adjö av landet. Jag har fascinerats och äcklats av Flauberts skildring av det gamla Karthago i ”Salammbô” och levt med Howard Ingham i en västerländsk bubbla i Patricia Highsmiths ”The Tremor of Forgery”. Jag kom förresten att tänka på att det inte verkar (ha varit) ovanligt att spela in film i Tunisien. Ingham är ju i Tunisien för att skriva manus till en film som ska spelas in där. I det fallet ska den ju också utspela sig i Tunisien, men tydligen Tunisien fått föreställa Israel i Life of Brian och planeten Tattoine i Star Wars. Den senare är t.o.m. döpt efter en stad i närheten av en inspelningsplats, Tataouine.

Ett mer tunisiskt perspektiv på Tunisien har jag fått i två böcker om jasminrevolutionen och tiden därefter – ”Tunisian girl” av Lina Ben Mhenni och ”Det här är vår tid” av Fanny Härgestam.

De böcker jag tyckte bäst om var ”The Tremor of Forgery” och ”Det här är vår tid”.

”Vistelsen” i Tunisien tog längre tid än planerat (övriga länder ska förhoppningsvis klaras av snabbare) men på grund av det hann jag snappa upp flera nyhetshistorier från landet under den här tiden.

I slutet av ”Det här är vår tid”, alltså omkring våren 2014, har man börjat prata om Tunisiens nationella dialogkvartett, som skulle verka för fredliga samtal i demokratiseringsprocessen. 2015 fick de Nobels fredspris för sina insatser.

Att det var exakt fem år sedan händelserna i Tunisien som inledde den arabiska våren uppmärksammades stort i media i januari. Här är en text om hur ”Amira” i ”Det här är vår tid” har det nu. Omarbetat från förordet i pocketutgåvan, som inte är den utgåva av boken som jag läste.

Och för att avsluta med något helt annat, och för att jag gillar dinosaurier: Man upptäckte en ny urtidskrokodil (strängt talat inte en dinosaurie då) i Tunisien och den var stor som en buss!

5. Det här är vår tid

Det här är vår tidDet här är är vår tid
av Fanny Härgestam
Land: Tunisien
Originalets titel: – (2014)
Översättare: –

Hur jasminrevolutionen inleddes har jag ju läst om, men vad hände sedan? I ”Det här är vår tid” följer journalisten Fanny Härgestam fyra tunisiska kvinnor under åren 2012-2014, medan Tunisiens nya grundlag skrivs.

Tre av kvinnorna är folkvalda politiker och inblandade i arbetet med grundlagen. De tillhör tre olika partier och har olika idéer om hur grundlagen borde se ut. Meherzia Labidi var vice talman för den konstituerande församlingen och enligt hennes Wikipediaartikel har hon kallats den högst uppsatta folkvalda kvinnan i Mellanöstern. Intressant att få en så provat bild av henne som man får i den här boken. Man får inte bara följa politikerna på jobbet, utan även i hemmet. Meherzia (alla kallas för sina förnamn i boken) tillhör det islamistiska partiet Ennahda och hennes partikamrater vill gärna att muslimska värderingar ska synas i grundlagen. Många av dem har erfarenhet av förföljelse och fängslanden under Ben Ali-regimen.

Å andra sidan har vi Selma Mabrouk (Wikipedia), som representerar ett socialdemokratiskt parti och som anser att grundlagen bör vara mer sekulär och som reagerar inför formuleringar som hon tycker inte främjar jämlikhet mellan könen. Den tredje politikern, Mabrouka Mbarek (Wikipedia), tycker jag inte att jag får samma grepp om som de båda andra. Jag har inte räknat efter, men det känns som att det är färre kapitel om henne. Men det kanske helt enkelt är så att hon har varit borta från Tunisien i perioder. Både hon och Meherzia har levt i exil – Mabrouka i stort sett i hela sitt liv – och hon har man och små barn i USA.

I början tar sig alla an arbetet med tillförsikt, men det visar sig vara svårare att rösta igenom en grundlag än vad man kanske hade väntat sig. Varenda formulering vrids och vänds på för att de flesta ska kunna acceptera den. Samtidigt växer missnöjet bland befolkningen över att arbetet med grundlagen drar ut på tiden. Många tycker att det var bättre förr. Det är en turbulent tid med flera politikermord. Och arbetet och stressen sliter också på politikerna.

Långt ifrån händelsernas centrum lever den fjärde av de intervjuade kvinnorna, ”Amira”. Medan de andra ändå är överens om att det var bra att diktatorn störtades så medförde revolutionen bara elände för Amira. Hon är ointresserad av politik, men hennes man sköts till döds när han demonstrerade under revolutionen. Visserligen anar man så småningom att äktenskapet inte riktigt var någon dans på rosor, men hon har det ändå sämre nu. Hon känns som en partytjej, men nu är hon ung änka och mamma till tre barn i en liten håla som till stor del bebos av mannens släktingar som alla verkar bedöma och kritisera henne. Snacka om kontrast mot de tre politikernas liv!

Mycket intressant bok, och oväntat spännande för att handla om politiskt arbete. Jag tänker mig att Fanny Härgestam har lyckats fånga just den här perioden i Tunisiens historia. Och jag kan tänka mig att det har hänt massor sedan 2014. Inte bara bra saker, det är ju mest de dåliga som blir nyheter. Men jag har ju läst berättelser om tortyr och försvinnanden under Ben Alis regim i både den här boken och i ”Tunisian girl”, och så är det väl inte nu i alla fall?