2. Salammbô

SalammbôSalammbô
av Gustave Flaubert
Land: Tunisien
Originalets titel: Salammbô (1862)
Översättare: Ulf Malmén

Spännande med en gammal roman som utspelar sig i det forna Kartago. Det är vid tiden för de puniska krigen, som jag föreställer mig att alla bildade människor visste massor om på Flauberts tid. Jag vet inte något om dem, och det enda jag vet om Kartago är att vissa ansåg att det borde förstöras. ”Salammbô” utspelar sig innan Kartago faktiskt förstördes. Den enda historiska person som jag faktiskt känner till av de som är med i boken är Hannibal, men vid den här tiden är han bara ett barn och lillebror till hon som heter Salammbô. Flaubert ska ha gjort massor av research för att kunna skriva boken, men samtidigt verkar det som om det inte var ett särskilt utforskat ämne på hans tid. Jag vet inte om det stämmer, men jag tänker mig att man visste mycket om utrikespolitiken men lite om vardagslivet i Kartago.

Till en början fängslades jag av den speciella atmosfären i boken. Det hela börjar med ett gästabud, som Kartagos ledning ger för att blidka de legosoldater som har slagits på deras sida i kriget. Man har nämligen inte betalat den utlovade solden, och vill väl helst slippa göra det också. Festen känns så livlig och exotisk, att även om jag tycker att språket var tungt (men stämningsskapande!) så gick det lätt att läsa. Fast festen spårar ur. Rejält. Och efter det är det mest stridigheter och olika intriger mellan Kartago och legosoldater. Och det tyckte jag inte var så roligt att läsa om. Ibland var det något som fångade mitt intresse, till exempel de avsnitten som handlar om religionsutövning. Det är det Salammbô ägnar sig åt, att dyrka gudinnan. Och legosoldaternas anförare är helt besatt av Salammbô efter att ha sett henne på den där festen. Men mest var det strider alltså. Jag behövde lång tid för att läsa ut boken.

Det här är den blodigaste bok jag nånsin har läst. Det går väl knappt en sida utan att någon dödas på något utstuderat sätt eller kanske bara i förbigående, eller att någon blir korsfäst, eller åtminstone att man lemlästar en stackars elefant. Jag kan inte komma på något som jag har läst som har varit i närheten av våldet i ”Salammbô”.

Jag hoppas nog att ”Madame Bovary” är helt annorlunda.

Och Kartago låg alltså i det som nu är Tunisien, nära Tunis. Eller jag ska väl säga, det ligger i Tunisien. Om jag har förstått saken rätt så heter det fortfarande så. Det är inte bara ruiner, utan också en förort till Tunis.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *