28. So Long A Letter

So Long A LetterSo Long A Letter
av Mariama Bâ
Land: Senegal
Originalets titel: Une si longue lettre (1979)
Översättare: Modupé Bodé-Thomas

Den här boken är inte helt oväntat uppbyggd som ett långt brev. Det är Ramatoulaye Fall som skriver till sin väninna Aissatou. Båda två är välutbildade. Ramatoulaye undervisar vid universitetet, och efter att han skilt sig från sin man flyttar Aissatou till USA med sina söner, där de klarar sig bra.

Ramatoulaye har just blivit änka och genomgår just nu en traditionell sorgeperiod. I brevet berättar hon om sitt liv, och hur allt förändrades för några år sedan när maken i hemlighet tog en andra fru, en ung flicka som är jämnårig med hans och Ramatoulayes äldsta dotter. Efter det har han varit frånvarande från Ramtoulayes och de tolv barnens liv. Ramatoulaye skriver om sina känslor kring det och sina känslor kring mannens död, men även om annat som händer under den här perioden.

Intressant inblick i livet i Senegal i mitten av 1900-talet. Som jag förstår det så är Ramatoulayes och Aissatous historier ganska typiska för deras generation – de är väl födda på 30-talet, och nu är det runt 1980 – medan Ramatoulayes döttrar representerar den kommande generationen, med andra värderingar.

Hej Senegal

Dags att förflytta sig lite västerut, från Mali till Senegal.

Allt jag vet om Senegal är från en dokumentär som jag såg för ett drygt år sedan, Hallå Dakar!, som handlar om några som går en intensivkurs i svenska för att kunna få jobb på ett callcenter åt ett svenskt företag. Hög akademikerarbetslöshet tydligen, vilket känns som en random (men intressant!) grej att veta om ett land. Men jag kanske får lite mer kunskap ur mina böcker.

Hejdå Mali

Jag är färdig med Mali och ganska nöjd med urvalet av böcker därifrån. Man vet ju aldrig hur det kommer att bli när man har valt ut några få böcker som ska representera ett helt land. Ofta är de ju inte en utvalda, utan det var den eller de man kunde hitta.

Jag läste först en historisk roman, ”Segu” av Maryse Condé, som kretsar kring staden Segu men med avstickare till stora delar av världen. Spännande även om den ibland var lite seg också. Konstigt slut eftersom det egentligen finns en del två.

Sedan en bok (egentligen tre) där händelserna äger rum för några decennier sedan, ”När löjtnanten kom hem till Mali” av Massa Makan Diabaté.

Slutligen en ganska ny reportagebok, ”The Bad-Ass Librarians of Timbuktu” av Joshua Hammer.

Jag vet faktiskt inte vilken av böckerna jag skulle rekommendera i första hand. Det beror helt på vad man är ute efter.

Musiktips från ”The Bad-Ass Librarians of Timbuktu”. :)

27. The Bad-Ass Librarians of Timbuktu

The Bad-Ass Librarians of TimbuktuThe Bad-Ass Librarians of Timbuktu: And Their Race to Save the World’s Most Precious Manuscripts
av Joshua Hammer
Land: Mali
Originalets titel: – (2016)
Översättare: –

Hur kan man motstå en bok med titeln ”The Bad-Ass Librarians of Timbuktu”? Svar: Det kan man inte.

Genom tiderna har staden Timbuktus roll som utbildningscentrum gått upp och ner. (I ”Segu” som jag läste för ett tag sedan reser en av huvudpersonerna dit för att studera någon gång på 1700-talet. Roligt när böckerna ”pratar” med varandra på det här sättet.) Under långa perioder har det varit regionens mest betydande stad ur en akademisk synvinkel. Och det finns fortfarande kvar mängder med handskrivna böcker och manuskript från den tiden. Oftast i privata samlingar. En av dessa samlingar fanns i Abdel Kader Haidaras vård, en samling som gått i arv i släkten i hundratals år (och ökats på efter hand). Inte nödvändigtvis till den äldste sonen, utan till den som den föregående innehavaren har tyckt varit bäst lämpad för uppdraget.

Ganska snart blev han värvad till ett uppdrag. Att inventera och samla in böcker från regionen. Tidigare försök hade misslyckats eftersom böckernas ägare upplevde det som att de blev bestulna och gömde undan sina samlingar. Man värderar sina boksamlingar mycket högt. Så det gällde att hitta ett system som alla kunde vara nöjda med. Och det var ju bättre för böckerna att förvaras i biblioteksmiljö. Även om klimatet är ganska torrt i Timbuktu och det är en anledning till att det ändå finns så många skrifter kvar, så är det mycket som kan skada böckerna om man förvarar dem olämpligt.

Arbetet med böckerna gick mycket bra. Tills Al Qaida erövrade norra Mali 2012, och Haidara visste att det bara var en tidsfråga innan de skulle förstöra de värdefulla böckerna. Man behövde en plan för att smuggla dem därifrån på ett diskret sätt. Och hade en kickstarter-kampanj.

Intressant bok på många sätt. Man får ju veta mycket om Malis historia, och om Al Qaidas framväxt i regionen samt om insamling och utsmuggling av gamla manuskript. Men jag hade gärna sett att det handlade mer om böckerna och bibliotekarierna och mindre om Al Qaida. Även om man förstås behöver förstå bakgrunden. Och jag visste inte mycket om Malis nutidshistoria innan och av det skälet var ju de ”tråkiga” bitarna ändå läsvärda. Efter att jag hade läst boken är det förstås som att artiklar om landet plötsligt har dykt upp. Som alltid.

26. När löjtnanten kom hem till Mali

När löjtnanten kom hem till MaliNär löjtnanten kom hem till Mali: En trilogi om Kouta
av Massa Makan Diabaté
Land: Mali
Originalets titel: Le lieutenant de Kouta (1979), Le coiffeur de Kouta (1980), Le boucher de Kouta (1982)
Översättare: Gunnel von Friesen

Det verkar kanske som om jag inte läser så fort, men jag vill bara tala om att det här faktiskt är en hel trilogi (visserligen ganska korta) romaner i en volym. Namnen på staden och landet där det utspelar sig är ändrade, men det ska vara baserat på staden som författaren kommer ifrån, Kita i västra Mali. Det verkar också som om själve löjtnanten i titeln var en verklig person.

Löjtnanten, Siriman Keita, har tjänstgjort i franska armén och bl.a. kämpat i andra världskriget, men har nu dragit sig tillbaka till hemlandet. Däremot väljer han att bosätta sig i Kouta i stället för i sin egen hemby, och man kan väl säga att han inte riktigt smälter in.

De andra två böckerna utspelar sig efter att landet har blivit självständigt. För vanligt folk, långt från händelsernas centrum, behöver det dock inte betyda bättre. Tydligen måste man fortfarande betala skatt, och rätt vad det är har det blivit regimskifte, och de lokala ämbetsmännen kan vara lika dåliga som förr om åren och man kan råka minst lika illa ut om man sätter sig upp mot dem.

Vi får framför allt följa en grupp män som har ett särskilt band eftersom de är jämnåriga och omskurna samtidigt. Det innebär dock inte att de alltid står på vänskaplig fot med varandra. Det är alltid någon som har en plan, för att få någon fördel. Jag tyckte inte att det var så lätt att hänga med i det här alla gånger. Men ändå ganska roligt. För även om det ibland händer något hemskt, så är det i stort sett humoristiska skildringar av livet i byn.

Och så dök det upp en företeelse som de kallade ”sanankún”, som jag tyckte verkade kul. Att vissa släkter (och då menar man alla med de efternamnen, inte bara två familjer i samma by) har en tradition av att retas med varandra. Läs mer här. I den här boken upptäcker t.ex. en fånge och hans fångvaktare, som ska vakta fången under en resa, att de med sina efternamn är varandras ”sanankùn”. Genast låses handbojorna upp och de två tillbringar resan med trevligt samtal och att utbyta lättsamma förolämpningar.

25. Segu: Murar av lera

SeguSegu: Murar av lera
av Maryse Condé
Land: Mali
Originalets titel: Ségou – Les Murailles de terre (1984)
Översättare: Svante Hansson

Var 80-talet den maffiga släktkrönikans tid, eller verkar det bara som det för att jag läste en del sånt på 90-talet? Hur som helst så är ”Segu” just en maffig släktkrönika som gavs ut från 80-talet, men den utspelar sig i en annan miljö än de släktsagor jag har läst tidigare.

Boken tar sin början i sluten av 1700-talet i staden Segu som, om jag förstår det rätt, är centrum i riket Segu. Folk i staden tillhör i allmänhet folkgruppen bambara, med sitt språk och sina seder och religion. Men det är en stor stad, och det bor människor från flera andra folkgrupper här. Adelsmannen Dusika Traoré är överhuvud för sin släkt – självklart jordbrukare, den enda tänkbara sysselsättningen för en adelsman av bambarafolket – och en av kungens närmaste män.

Men nu börjar olyckorna. Dusika hamnar i onåd hos kungen, och hans äldste son har en dragning till islam. Det är en ganska ny religion i området. Bambara är inte muslimer, men många andra i staden är det och det finns moskéer. Tiekoro är särskilt fascinerad av deras skriftspråk. Det vill han gärna lära sig. Och när han nu ändå har konverterat så bestämmer man sig för att låta honom gå på universitet i Timbuktu. Hans halvbror Siga får följa med, trots att Siga inte ska läsa vid universitet och sannerligen inte har tänkt konvertera. Så hur ska han klara sig i Timbuktu egentligen?

Vi får också läsa om Naba, som försvinner spårlöst för familjen under en jakt. Och så den äventyrslystne Malobali, som lämnar familjen självmant. Släkten Traoré har levt på samma sätt under lång tid, men världen förändras och de av Dusikas söner och barnbarn som vi får följa får helt andra livsöden än sina förfäder. Om det är genom egna val eller inte varierar. Men jag tänker att det man verkligen inte hade velat under den här tiden är att vara kvinna. För det är inte mycket som är deras egna val här. Vare sig det är Dusikas vördade hustru Nya eller slavinnor som Nadié och Ayodelé så måste de finna sig i att andra fattar beslut om dem. Och det blir inte bättre om man så hamnar i Brasilien, annat än i undantagsfall. Och ändå är även bokens kvinnor personligheter med egna idéer.

Maryse Condé är visserligen från Guadeloupe i Västindien, men ska tydligen ha bambararötter och har dessutom bott i flera länder i Västafrika. Det känns som att boken är skriven av någon som vet vad hon pratar om. Det finns också ett avsnitt med upplysningar om t.ex. historiska personer som förekommer i romanen. Även om boken inte utspelas helt och hållet inom Malis gränser (faktiskt gör den avstickare så långt bort som London och Brasilien) så känns den helt perfekt för mitt projekt. Jag gillar att den utspelar sig innan Afrika koloniserades. Man får små föraningar om vad som kommer att hända. Det finns européer i olika handelsstäder vid kusten. Men än så länge håller de sig där. Den tiden som skildras här påminner faktiskt en del om när man läser om när Norden kristnades, fast med islam och animism i stället för kristendom och asatro. Folk börjar övergå till den nya religionen mer och mer, fast man behåller fortfarande en del tankar från den gamla.

Lite segt var det allt att ta sig igenom boken. Mest för att man hela tiden byter huvudperson och tid och plats. Och slutet blir lite konstigt. Väldigt abrupt. På grund av att det här är första boken av två förstås. Den andra (”Ségou – La Terre en miettes”) är tyvärr inte översatt till svenska.

Hej Mali

Österut! Mali är det första av länderna jag läser om som inte har någon kust. Men man har floden Niger, eller Joliba som den kallas i boken jag har börjat läsa nu. Och som måste flyta åt andra hållet än jag föreställde mig, inser jag nu när jag tittar på kartan.

Annars vet jag inte så mycket om Mali. Timbuktu ligger här i alla fall, som man alltid läste om i Kalle Anka innan man insåg att det är en stad som finns. Jag vet inte om det var i ”Söndra och härska” som jag läste om hur mytomspunnet Timbuktu var förr i tiden. Det finns inget detaljerat register i boken, så jag kan inte kolla upp om det var in den boken. Jag kan också ha hört det någon annanstans och jag vet inte om det stämmer. Tydligen hade inga européer varit där, men man hade hört att Timbuktu skulle vara något alldeles extra och det var en stor grej att försöka ta sig dit och ”upptäcka” staden. Fast när de väl kom dit var stadens storhetstid förbi sedan länge.

I motsats till en del andra länder så har jag lyckats hitta böcker om Mali som jag både tror kommer vara läsvärda och som också borde utspela sig i rätt land. Det har ju inte varit en självklarhet i det här projektet.

Hejdå Mauretanien

Jag hann precis läsa klart min sista bok om Mauretanien innan nyår. Jag läste ”Skeletons on the Zahara” av Dean King och ”Wer schön sein will, muss reisen” av Tine Wittler. Den första var jag inte så nöjd med om man bara ska gå efter vad den tillförde projektet. Den utspelade sig ju knappt alls i Mauretanien! Så ska jag rekommendera något så måste det ju bli Tine Wittlers bok.

Det här med att den ena handlade om umbäranden i Sahara (även om det är fel modernt land så är det samma öken), och hur de här sjömännen blev magra som skelett, och den andra handlade om att skönhetsidealet för kvinnor är att de  ska ha runda former … Det kan väl inte vara en slump? Det var till och med någon som lade fram teorin att en av orsakerna till rådande skönhetsideal var att man vet inte om man plötsligt blir utan mat, att det extra hullet är en säkerhetsbuffert.

Naturen i nästan alla böckerna jag har läst hittills i mitt projekt har verkat så ogästvänlig och farlig. (Undantaget är framför allt Madeira och kanske även Kanarieöarna, men det är väl klart att öarna är annorlunda.) Men i Kings bok läser jag att han under sina researchresor har sett att folk som bor i städer gärna åker på utflykt till öknen. De saknar den verkligen.

24. Wer schön sein will, muss reisen

Wer schön sein will muss reisenWer schön sein will, muss reisen: Ein Selbstversuch im Land der runden Frauen
av Tine Wittler
Land: Mauretanien
Originalets titel: – (2012)
Översättare: –

Det är som sagt inte enkelt att hitta böcker som utspelar sig i Mauretanien. Men här är åtminstone en – en reseskildring, eller ett reportage, av en tysk författare och programledare. Lite otippat att hon verkar skriva rena underhållningsromaner och hålla i TV-program om inredning. Man förväntar ju sig att det ska vara någon som gör TV om politik eller kanske natur som tar sig an ett sånt här projekt. Men det vimlar ju inte direkt av sådana böcker …

”Wer schön sein will, muss reisen” verkar vara en lek med frasen ”wer schön sein will, muss leiden”, alltså ”vill man vara fin, får man lida pin”. Fast i stället blir det ”den som vill vara vacker måste resa”. Det är namnet på både den här boken och en dokumentärfilm, och boken är en dagbok om det projektet. Det skulle inte alls bli en riskfylld och stapatsfylld resa. Det började med att Wittler höll på med en roman, i vilket huvudpersonen skyller alla sina problem på sin övervikt. Som ett steg på vägen till att inse att detta inte stämmer skulle romanfiguren resa till ett land där kvinnor ska vara tjocka för att anses vackra. I Mauretanien lär det vara så, och utan att veta så mycket mer bestämmer Wittler sig för att det är dit bokens huvudperson ska resa.

Men ju mer research hon gör desto tydligare blir det att detta inte kommer bli någon roman. Mauretaniens skönhetsideal är tydligen inte så paradisiska som det kan verka. Även om de är annorlunda mot vad vi är vana vid så tar man till lika ohälsosamma metoder. Traditionellt tvångsmatas unga flickor med enorma mängder kamelmjölk för att få de rätta formerna. Numera förekommer det att kvinnor tar preparat som är till för att göda boskap, en billig men farlig metod för att gå upp i vikt. Det här måste bli ett reportage i stället, en bok och kanske även en film. Tine Wittler måste resa till Mauretanien. Och hon som tycker att en lagom äventyrlig semester är att hyra en stuga med dålig internetanslutning – i Danmark.

Hela första halvan av boken handlar om hur svårt det är att få alla tillstånd som krävs för att få göra en film i Mauretanien. Det förekommer kidnappningar av västerlänningar och tyska UD avråder bestämt från icke nödvändiga resor till landet. Parallellt med detta läser Wittler på om hur skönhetsidealen i Europa har ändrats genom tiderna, och även detta redogörs för i dagboken. Ganska intressant faktiskt.

Andra halvan av boken handlar så faktiskt om själva resan och om intervjuer med mauretanier med tyngdpunkten på skönhetsideal. En del menar att man är på väg bort från det gamla, i och med att man ser på mycket utländsk tv. Andra menar att även om det kanske är trendigt att vara smalare så tycker ju alla egentligen att det är finast med tjocka kvinnor, och att det inte kommer ändras i det långa loppet. Det verkar också råda delade meningar om hur vanligt det är med den traditionella tvångsmatningen nuförtiden. Men de flesta är överens om att farliga mediciner är ett stort problem. Man diskuterar också hur kvinnor uppfattar sig själva i landet. Med stor självkänsla, visar det sig.

Mitt under resan påbörjas förresten den arabiska våren, med demonstrationer och oroligheter i alla länder i området. Det märks även i Mauretanien, men inte i samma utsträckning som i närliggande länder.

Det är konstigt att jag hittade så få böcker om landet, men det är ju tur att någon har skrivit en i alla fall. Det kan ju hända att det hade hjälpt om jag hade kunnat fler språk förstås.